Aftonbladet – 3 december 1859, sida 3

vIU TUIBSKULIUILHUIG UT JOLUVaL TIC ULL UC JalUnetod måtte införas, som i ofvanstående löseordning i afseende på nämnde undervisning föreslås för de tre första klasserna. Några ord om ledningen och kontrollen af der tekniska hushållningen vid främmande länders statsskogar, (Slut fr. onsdagsbladet.) Det är en af den tekniska styrelsens hufvud pligter att noga fästa sin uppmärksamhet vid de olika sätten för skogskultur och utförandet deraf: den kan derföre icke lemna ur sigte den frömängd. som användes; ty om det befirtnes, att trots den större frömängden återväxten vid ett för öfrigt ändamålsenligt förfarande icke är tätsre än önskvärdt är, att de äldre bestånden hafva sin fulla kronslutning, och att resultatet till slut icke är sämre här, än i andra revierer, der man använder mindre frömängd, emedan mindre faror för kulturen der förefinnas, så kan man väl med säkerhet antaga, att den på det förstnämnda stället använda frömängden icke är för stor. I motsatt fallkan man med full rätt förminska den, ty att plantorna stå alltför tätt, det är ingen vinst för materialproduktionen. Så kan man till sut allra riktigast bedöma alla reglor för skogens återväxt efter de följder, de hafva haft, ty här kan man med rätta säga: På deras frukt skolen I känna dem., Man kan utan betänkande tillåta den ene skogstjenstemannen att använda de allra dunklaste fröslagsställningar, om han dervid uppdrager icke allenast fullslutta, utan äfven lika växtliga bestånd, som man på andra orter erhåller blott vid en ljus fröslagsställning. Men om i denna länge hållna, mycket dunkla ställning de unga plantorna oupphörligt åter utgå eller, om de också bibehålla sig, men blifva efter i växten, så att ungskogarne först sent kunna för beteskreatur upplåtas, under det att i andra revierer. med alldeles liknande ståndortsförhållanden alla dessa olägenheter undvikas, emedan man infört cn ljusare fröslagställning utan att derigenom säkerheten för det unga beståndets uppdragande äfventyras; så kan man med full rätt föredraga den sednare ställningen och ofvanifrån anpbefalla den, äfven om Ilokaltienstemännen aldrig så bårdnackadt vidhänga den förra, dunkla. På samma sätt är det med alla möjliga hushållningsreglor. Man kan och skall lemna den utförande tjenstemannen fribet att använda den ena eller andra, så snart han genom erfarenbetsbevis ådagalägger, att det förer till ändamålet, och de bestånd, som han dervid uppdrager, vittna, att hans förfarande är riktigt; men man kan äfven tvinga Lonom att ändra det, om detta icke är fallet, samt bjuda honom att följa ett annat, mera hepröfvadt sätt, om resultaterna tala emot honom. Äfven försök och anordningar i smått måste man tillstädja, om det hittills antagna icke är nöjaktigt eller ännu lemnar mycket öfrigt att önska (ty erfarenheten blott kan dock till slut gifva det säkra utslaget), men om det skall ega rum i en mera betydande utsträckning, måste det nya hafva besannat sig på åtminstone ett ställe och icke ega till grund blotta teorier, som på många sätt kunna bedraga, så lockande de än ofta presentera sig. Icke blott företrädesvis, utan nästan allenast genom resultaterna af iaxationsrevisioner kan central styrelsen bedöma, huruvida den bör tillstädja lokalvederbörande sjelfständighet och oberoende, eller om det är nödigt att gifva bestämdare föreskrifter i afseende på den tekniska hushållningens ledning, och hvarigenom den blifver i stånd att såsom sig bör föra kontrollen Af dessa resultater måste först blifvz klart, om hushåliningen och skogens tillstånd äro i framåtskridande eller tillbakagående. Om man jem för det nuvarande tillståndet med det fordna, dev förr ringare befunna allmänåriga tillväxten med den suvarande högre, och dervid kan utvisa bättre ål dersklassförhålianden; om vid undersökning befinnes att antal och storlek af blottor och större toma arealer förminskats och den unga återväxten blifvit för bättrad och fullkomnad; om bestånden lida mindr: af åtskilliga skador än förr: — så är ögonskenligt förvaltningen god och man kan skänka den, som på stället leder den, fullt förtroen.e samt lemna honon friare händer än den, för hvilken en sådan under sökning utfaller mindre gynsam. Visserligen kunna gynsamma tillfälligheter och förhållanden hindrs hushållovingens framåtskridande, till och med hafvr försämrat ett revier, utan att man kan göra förvaltaren någon förebråelse derför, men detta förhålland måste dock styrkas och bevisas. Att utspana alla de orsaker, som föranledt eller framkallat vissa befinttiga förbållanden, tillhör äfven en hushållningsrevision — en taxationsrevision är tillika en husbållaingsrevision — blott när man känner de förra, kunns de sednare förhindras, tagas till godo eller befordras. allt efter som de befinnas medföra en skadlig eller en nyttig inverkan. Sker detta med sorgfällighet och försigtighet, så kan man äfven lätt finna, till huru mycket lokalvederbörande äro skyldiga och hvad som icke kan läggas dem till last. En taxationsrevision har öfverhufvud den bestämmelsen, att fullkomna hela hushållningsplanen, från densamma bortskaffa erkända brister, utbilda den i förhållande till vetenskapens qvärvarande ståndpunki samt alltid ånyo ordna och reglera afkastningen i förhållande till skogens förökade eller förminskade tillväxt och afkaatningsförmåga. Att detta blott kan ske genom forstmän, som äro fullt vetenskapligt ock praktiskt bildade och som förvärfvat sig en snabb praktisk blick och erfarenhet, för att säkert och lätt tunna öfverse och bedöma alla förkållauden, behöfver väl knapt antydas. Räkna vi nu äfven bärtil den pligten — att öfver skogarnes behandling afgifva ett sådant omdöme, att centralstyrelsen derefter kar bestämma sin inverkan derpå, så blifver det klart at: blott medlemmar af denna myndighet måste ledarevisionerna på ort och ställe eller åtminstone i sista instanser lägga handen dervid. Den första hushållningsplanen och derpå grundade afkastningsberäkningen må at :okalvederbörande utkastas och bearbetas samt a! centralstyrelsen revideras — dock mera i allmänhet än i detalj — och sedan fastställas. Men skall er taxationsrevision tillika vara hushållningsrevision och kontroll, så kunna icke forstförvaltare sjelfva revidera sin hittills förda förvaltning, utan måste dettz ske genom en helt och hållet ojäfvig revisor, samt i den myndighets namn, hvilken uppsigten tillhör. Men dertill behöfver denna ännu andra särskilta medlemmar, hvilka såsom dess ombud och i dess namn skola behandla och leda bela göromålet, så att det blifver på sådant sätt utfördt, som en dylik re vision bör verkställas. Detta torde bäst ske genom särskiltafkommissarier, hvilka såsom assessorer äro adjungerade vid centralstyrelsen, särdeles som dessa arbeten äro förknippade med kroppsliga ansträngningar, mödor och umbäranden, hvarföre äldre män icke gerna dervid kunna användas. Om man härtill utväljer de dugligaste forsttjenstemän, låter dessa förfara efter bestämda instruktioner och framlägger resultatet af deras arbete för centralstyrelsen, hvilken åter, om äsigterna äro delade, äfven inhemtar lokalvederbörandes tankar och i sista instansen afgör saken, sedan kanske chefen sjelf på ort och ställe undersökt den; så synes allt, som kan anses önskvärdt, kunna uppnås, ehuru nu detta ofta icke är händelsen, emedan man i större stater icke är i stånd att från centralstyrelsens sida tillräckligt noga kunna öfverse alla de lokalförhåHlanden, på hvilka bushållningens verkställande beror, Centralstyrelsen skulle derigenom noggrannare kunna öfverse förvaltningens tillstånd, dess fortskridande eller förfall, än det nu genom dess medlemmars Vanliga revisionsresor och deras akter i allmänhet är möjligt. Den kunde bättre bedöma, om och när behofvet påkallar br tarlkara iIngrina i förvaltningen. öller vida säkrare I)