Aftonbladet – 3 december 1859, sida 2

redan vid sitt tält, han kastar sig af hästen, — ah! han kommer hitåt. Öfversten hastade, åtföljd af sin adjutant, ut ur tältet. Garibaldi stod redan framför honom. Carlota var vid denna plötsliga syn färdig att genast kasta sig för generalens fötter, men vi må sanningsenligt tillstå att en mera prosaisk makt i nästa ögonblick undanträngde denna hennes första, mera lyriska känsla, Det var nyfikenhetens. Hennes blick hade fästat sig vid den egendomliga och märkliga företeelsen af en man, som för länge sedan blifvit ännu i lefvande lifvet en allmän folksägen öfver hela Italien, och den kunde icke släppa honom. Han stod der midt för benne — och detta var då verkligen Giuseppe Garibaldi! — i sin enkla, snarare jagt-, än generalsdrägt, utan andra distinktioner än en liten guldtrens på kragen, i sin svarta filthatt med de långa, fladdrande plymerna af samma färg; icke hög öfver mängden, men satt och bredaxlad, med sitt ljusbruna, något gräsprängda hår tillbakakastadt och fritt böljande kring nacken; med sitt yfviga skägg, endast vårdslöst afrundadt, med denna höga, öppna panna och dessa små sällsamma ögon, förenande mildheten af ett barn med den oroliga lifligheten af en falk och den djupa klokheten af en gammal eremit i skogen! Detta var Töribaldi, Herr general! yttrade öfversten till honom, phär är en ung flicka, som kommit öfver Arone från andra sidan Lago Maggiore, och SOM... Garibaldi bemärkte först nu Carlota och gaf henne med handen en hälsning, full af vänlighet och ridderligt manår. : Som har bragt oss upplysningar af den vigt, att jag anser er icke ett ögonblick böra