Aftonbladet – 2 december 1859, sida 2

För att icke riskera att-möta några hinder på sin morgonpromenad, begaf hon sig först ner åt sjön. Hon kände här åtskilliga affärjemännen och hade gjort räkning på deras bjelp. Också fick hon ganska riktigt genast en båt och en liten roddarpojke, som skulle föra henne ett litet stycke uppåt Lago di Como och landsätta henne på den vestliga stranden. Hon hade redan i tankare uppgjort hela sn marschruta. Från Como till Varese raka vägen är endast ett par mil; den väg, Carlota ämnade taga, blefve visserligen litet längre. måhända tre mil öfver bergen, men den var utan jemförelse vida säkrare och hon kunde beräkna att på denna omväg komma fram utan uppehåll och någorlunda på viss tid. Hon bade bekanta i trakten; detta skulle dessutom hbjelpa henne. Morgonstunden var förtjusande. Allt grönt stod med förnyad friskhet efter nattens regn; alla träd glänste ännu i den första morgonsolens strålar med tusen juveler på sina blad. Från de vackra trädgårdarne, hvilka bekläda höjderna och bergen kring Como och sjön af samma namn ända upp till de ryggar, bakom hvilka Alperna stapla sig, kom med den friska vinden ett berusande blomsterdoft ned öfver vattnet. I buskarne nere vid stranden sjöngo otaliga foglar. Carlota satt en stund försjunken injutning: I hennes oskyldiga känsla blandade sig dock en liten afundsjuka. Lyckliga näktergalar! — tänkte hon för sig sjelf — midt i all denna jemmer, midt bland vapenbrak och kanordån, bland suckar, förtviflan, förbannelser, lefven I glada och fria och sjungen endast kärlekens fröjd, der andra plågas och slitas mellan en daglig ängslan och ett endast ovisst Hopp! Dessa gevärspipor, som blixtra genom alla häckar, äro-ej för er; varen lugna! Dessa brandfacklor, som höta våra boningar, skola