Aftonbladet – 1 december 1859, sida 3

Jutan grädda ur små moriska koppar. Tefat nyttjades ej till dessa, utan koppen stodi något, som liknade en äggkopp hos oss. Från rakstugu-cafe-t begaf vi oss till vakten vid kaidens palats, för att få ett par man med oss till. betäckning. Vi ville nämligen vandra ett stycke utom staden, och utan betäckning är detta ej möjligt; man skulle genast bli skjuten. Straxt utanför stadsporten stiger berget brant uppför. På östra sluttnincen af detsamma ligger stadens båda begrafningsplatser: morernas och judarnas, En djup klyft, som sönderdelar bergsluttningen, skiljer dem åt. Morernas grafvårdar h-de utseendet af små kapeller, bvartdera med en hästskobåge framtill. Kristna hundar, som vi, kunde dock ej få ingå på denna heliga mark, lika litet som vi i staden kunde få gå in i Mezquitorna. Vår vandring gällde derföre judarnas kyrkogård, derifrån man hade en präktig utsigt öfver staden, dalen, bergstrakten och hafvet, alltsammans under en prakthimmel. Judarnas grafvårdar utgjordes af smala, långa stenar med. hebreiska inskrifter, (hvarje jude i Tetuan förstår och skrifver ett slags hebreiska). Stenen reses ej upp, utan läggs. på grafkullen, hvilken bakas af lerbruk, hvarpå både sten och kulle hvitmenas med kalkbruk. På afstånd ser dessa grafvar ut, som hade raan utlagt hvita lakan eller svepdukar på den gröna bergslutiningen. På de äldre grafvaina var hvitmeningen borta, och mången sten var undergräfd och nedramlad från sin kulle. Orsaken till dessa helgerån blef oss tydlig, då från sitt gömställe bakom några buskar: pring upp en flock vilda hundar. Musulmännen slår aldrig ihjäl en hund; Detta slägte växer derföre här, såsom i allmänhet i musulmanska länder, tillen odräglig mängd. Utsvultna och eländiga ses de stryka om på gatorna. efter rof. En mängd af dem vistas ständigt på kyrkogården, och de föder sig der med uppkrafsade lik, sade oss våra följeslagare. 5 En eftermiddag red vi under: betäckning till-ett landthus-och trädgård-nere på huertan, begge tillhöriga samma moriska köpman, hvars hus i staden vi hade fått bese, — Det var en