Aftonbladet – 1 december 1859, sida 3

kan hända en teaterförfattare — ja, det kan till och med icke undgå att hända en teaterförfattare, att lan någon gång rappellerar en föregångare, lika litet som en Meyerbeer kan alltid afbålla sig från att omedvetet då och då hemta en passage ur sitt minnes förrådskammare. Men hvad gör väl detta, om lånet väl användes! Tegnår har lånat af Oehlenschläger och än mer af Byron — njöt man väl mindre af honom för det? Jag tror att författaren till En mogen melon har satt ihop ett ganska godt stycke för Paris, men det var vågadt att öfverföra det till Stockholm, utan att medtaga franska skådespelare. Men sedan vi fått den mogna melonen och hunnit smälta den under en entreakt, då orkestern lullat oss till sömns med tråkig och obetydlig musik, utan friskhet eller nyhet, ger man oss ÅArfvet efter kusin Rocambole. Håll till godo! Arfvet är obetydligt, men hvad har icke den spirituelle M. Varin giort deraf! Han har gifvit oss en dialog, genom två akter gnistrande af qvickhet. Han har gifvit en af dessa retande bedragarehistorier, som en lång tid utgjorde piece de resistance i de franska tidningarne — ochi de svenska med. Moralen vill jag icke tala om: teatrarne i våri dagar göra icke anspråk på att vara sedoli rande, utan att vara roande, och det äro M. Röcambole och hans förmente läkare: Några långt drifna friheter i slutscenerna framkalla mycket skratt och någon harm hos dem som icke sett hr Stjernström spela den inbillade sjuke och derigenom fått vissa sinnen härdade. Hrr Lindroth och Gustafsson utföra sina roller med den lifbghet och abandon, som Mindre teaterns styresman haft den stora förtjensten att importera från den franska hufvudstadens teatrar. En af dem måste deran! heter Ladugårdslandsteaterns nyaste nyhet. Jag haricke hunnit se den ännu. Och hvarföre icke? Jo det skall jag gerna berätta. Jag har två qvällar efter hvarandra sett på elevteatern i Davidsons södra paviljong det nya skådespelet Mumbo-Bumbo-Gonggong den Store, och jag stämmer möte med er der för tredje gången i afton eller någon annan qväll. Scenen föregår i Japan — detär således en japansk, expedition jag -bjuder er på, och för billigare pris än den blifvande skandinaviska, Sedan jag varit med om den, skall jag kunna med. större säkerhet säga er. om den der fonden, med sitt slott, sin bro, sitt porslinstorn, är lika bistoriskt trogen som den är konstfullt målad af en yngling, hr Oscar Mineur, som vill: träda i vår saknade Rogbergs fotspår och som redan på ett år kommit derhän, atthan på en duk af 6—98 alnars bredd och 4 alnars höjd fått rum med ett landskap, som ser ut att vara en half fjerdingsväg. Publiken har emottagit den unge dekorationsmålarens verk med en applåd. Efter att ha tagit del i den der expeditionen, eller åtminstone tagit del af de vackra plancher med beskrifningar, som den utan tvifvel kommer att förskaffa oss, skall jag också kunna bedöma, om de japanska kostymerna på Mumbo-Bumbo-Gonggong den Store och han hof äro korrekta; hvad jag redan kan försä kra är att de göra en lika lysande som lö lig effekt. När den store kejsaren, representerad af den lille Oscar Lundell, bäres in på scenen af sina trogna undersåter, när man ser honom i sin bomullskorpulens å la Uddman vältra sig ned från sin bärstol, omsvajad af de små stordignitärernas långa bårpiskor, och när man hör honom med sin torroligt tvärsäkra barnastämma kommendera som en smor8 och halfgudomlig despot — ja då är det ett gudomligt spektakel man har, och jag försäkrar er att man också skrattar — man skrattar så att ena hälften af dialogerna meröndels går förlorad. Det är just för att få höra äfven denna hälft, som man går till teatern en gång till. Stycket är af. Bögh, uppfördes i Köpenbamn af gammalt folk och utan balletter — samt blef uthvissladt, säges det. Det hade derutinnan nästan lika öde med Overskous skådespel Den Ondes besegraren. Det ser ut som Mumbo-Bumbo äfven skulle få dela Den Ondes lyckliga öde i Sverge — att upplefva några hundra representationer. Jag djerfves fästa en synnerlig uppmärksamhet på dessa balletter, som hr Selinder komponerat, på dessa elever som han framdragit och utbildar kanske till framtida: storheter. Scenens litenhet tillintetgör tyvärr väsentligen illusionen. Jag ville se denna Ida Berger på den kongl. teaterns tiljor, der hon skulle ha fritt utrymme att utveckla all sin medfödda grace och sin förvärfvade färdighet, i stället för att hon nu är begränsad af ett par kulissrader, som äro skilda blott af cirka 6 alnar, men inom hvilkas ram hr Selinder dock med stor skicklighet förstått att anordna tablåer, balletter och grupperingar, som taga sig storartadt ut och äro angenäma vittnesbörd om hans. ovanliga uppfinningsförmåga och smak. Men hvad äro dock hr Selinders kompositioner i jemnbredd med den kongl. teaterns denna afton, då der till firande af Osearsdagen är anordnad en tablå, hvaruti (apropå grefve Anckarsvärds motion) synas Svea och Nore, förenade af kärleken. P. Till Redaktionen af Aftonbladet. Till svar, på adjutanten vid vägoch vattenbygnadsstyrelsen hr G.Nermans skrift får jag anföra: Då man icke kan vederlägga det ringaste i sak, utan sjelf: sålunda begrafvit sig under massor af ifrån 80,000--till-: 140,000kubikfamnar, kan hvarken löjtnanten eller jag med bästa vilja i verlden hjelpa en sådan stackars sjelfspilling till