Aftonbladet – 30 november 1859, sida 2

ger detFlägte staden. Kastellet utgör så att säga låset till den ringmur, sor, nedstigande härifrån, omger bela Tanger: Från den lilla platsen framför kästellets inåt den lägre staden vända port, der vi nu befann oss, hade vi detföre ef präktig öfversigt öfver staden, lafidet ocksuhået: Tanger ligget i en från håfvet uppstigande däld. Åt båda sidorna, åt öster och åt vester, stiger marken hastigt till temligen stupånde höjder, och det är på kanten af: de östra bränterna som kastellet ligger. Åt söder, eller rätt baköm staden. höjer niärken sig långsammare. Åt detta håll sågs utanför staden saftgröna trädgårdar, omgifna af ofantligt höga rörhäckar, och längst bort en begrafningsplats med hvita, kalkrappåde monumeänter bland grönskan. Från afsåtsen framför kastellporten, der vi stod, ledde en brant stupande gata ned till den egentliga staden, hvilken låg der nere grå och underlig utför sluttningarna. Bäst vi stod och betraktade dennå egna taflå, gick solen ned och höljde bimlen med en orientaliskt slösande färgprakt, uti hvilken den bleka halfmånen framträdde såsom en lokalstämpel. Mörkret inträdde håstigt och vi begagnade den sistä skyrhtet af dager att utför den branta gatan förfoga oms ned till staden. Efter genomgående af ett par gränder kom vi till ett salutorg.) Der var ett Hiskligt trasbvimmel. Det skulle vattnas en lumpsamlare i munnen, om han fick se eh märoccansk folksamling. Törget var omgifvet af stånd, der man sålde gryn och viktualter, och framför hvar bod hängde en Hiten osände oljelampa, hvilket var Hela u plysningen. Här finns maturligtvis ingen oändlig gatulysning. När man går ut om aftfärna, låter man derföre en tjenåre gå framför med en lykta, vid hvars svaga sket man stapplar fram i gränderna bland grushögar ock gödselhögar; ty äfven af den