Aftonbladet – 30 november 1859, sida 1

Den judiska fonda, hvari vi sedermera tog in i. Tetuan, motsvarade just hvad jag i dette afseende skulle önska, och jag har de dagar. Jag deri tillbragte, mycket att tacka för den någorlunda föreställning jag nu kan göra mig om österländningarnes lefnadssätt. . Det är sannt, jag fick genom rekommendationer och auktoriteters artighet äfven tillfälle besöka flera enskilda hus; men det var dock allt blott korta, uppstädade besök, såsom nästan alltid en resandes; men i hotellet, der lefde man sig in i landets lefnadssätt. Så snart vi fått qvarter, skyndade vi, min följeslagare och jag, genast ut att se oss omkring. För säkerhets skull lät vi en morisk vägvisare från hotellet, hvilken talte någorlunda spanska, följa oss. Jag hatar annars dessa lohnbedienter, guider, ciceroner, och hvad allt de kallas, värre än pesten; och jag har på sednare tider alltid, när jag under mina resor kom till en ort, der jag ej varit förr, brukat gå ut på upptäckt ensam på vinst och förlust. Jag har näml. tyckt mig finna, att man har dubbelt mera både nöje och nytta af det mindre, som man sjelf letar sig till, än af den stora portion hackmat, som man får sig serverad af de vanliga vägvisarna. Här gällde det dock att begagna. minuterna! Solen stod redan: ej långt från horizonten, och vi hade blott denna qväll på oss i Tanger; morgonen derpå i dagningen skulle vi rida vidare. Dessutom är det ej rätt säkert för kristna hundar, att våga sig ut bland detta fanatiska folk, utan en muselman såsom skydd. Således med vår Hamet framför oss bar det af genom en fullkomlig labyrint af små gränder, omgifna af hvita murväggar utan fönster och den ena väggen aldeles: lik den. andra. Gatan var oftast ej tre alnar bred och :slingrade och krökte åt alla håll. Staden tycks blifvit byggd utan den ringaste beräkning.