Aftonbladet – 30 november 1859, sida 1

ken man ej sedan odlat. Här och der sågs någon bergsida, som ännu var trädbevuxen. Stora sträckor syntes vara nyss afsvedda. Svedjelandet är således hemma äfven här och spelar samma skogsförstörar-roll som hos oss och, efter hvad man sade mig, i samma äns, damål som hos oss eller att framkalla en sädesgröda. Kl. 3 kastade ångbåten. ankare utanför Tanger, hvilket låg glänsande hvitt uppåt en grön höjdsträcka i fonden af den öppna bugten. Båtar för landstigningen. svärmade kring fartyget. Hade jag tyckt, att folket i Spanien vid dessa tillfällen skrek och väsnades förfärligt, så kom jag. nu underfund med, att de jemförelsevis varit belt tysta. Man kan ej göra sig en föreställning om ett sådant hejdlöst oväsen som det, hvilket här pågick. I synnerhet utmärkte sig styrmannen på en stor båt, hvilken var bemannad med åtta trasiga, halfnakna moriska roddare. Det svartbruna odjuret styrmannen med en smutsig trasa om hufvudet och med om kroppen lindade diverse ännu smutsigare. fragmenter, fladdrande i blåsten, såg ut fullkomligt som en djefvul, der han stod på relingen af sin båt, fäktande med armarna och Knytnäfvarna i Juften, och på sin hesa, afskyvärda arabiska skrikande af ilska, så att ådrorna på halse: stod spända som rep. På engång ryckte han lös jernarmen på styret, och med detta tillhygge i högsta hugg rusade han fram i fören af sin egen farkost och mot en annan båt, som också ville tränga sig fram till skeppstrappan. Jag trodde minst, att han skulle mörda; men allt stannade vid endast skrik och åtbörder. Ändtligen rappade en af passagerarna i hang egen båt till honom med sin käpp, och se, straxt vardt han. fullkomligt lugn, fryntlig och. glad ochåtervände helt stillsamt till sin plats vid roret! — Sjön rullade bög, och det var ej utan sin våda