Aftonbladet – 29 november 1859, sida 3

yttranden fingo åtfölja propositionen tik utskott. En mängd motioner remitterades derefter till vederbörande utskott, men för dem blifva vi en annan I dag i tillfälle att redogöra i sammanhang med redogörelsen för dem som i afton och i morgon komma att remitteras. . — Om teateroensurens afskaffando. Motion af W. F. Dalman. Då vid 1834 ärs riksdag rikets ständer för sin del beslöto upphäfvandet af det hinder, som ditintills mött för inrättande af efskilta teatrar, såväl i hufvudstaden som i landsorten. tillkom tillika, med föranledande af en reservation vid ekonomiutskottets betänkande i ämnet utaf grefve C. F. Horn, en i sammanbang dermed af rikets ständer framställd anbållan om utfärdandet af nådigt stadgande derom: att teaterstycken icke må på enskilta teatrar uppföras utan att förut vara granskade och godkända af dertill förordnad person eller auktoritet. Ett påbud härom emanerade äfven genom ett kongl. cirkulär den 7 Mars 1835, dervid censurmakten lades i händerna på öfverståthållaren i Stockholm och på konungens befallningshafvande, som derjemte fick rättighet att, såsom orden lyda, i städerna utom landshöfdingeresidenset, öfverlåta uppå egen ansvarighet samma granskningsrätt åt borgmästaren eller åt någon annan, som genom sin upplysning och sitt anseende må befinnas dertill tjenlig. Fråga har visserligen sedermera varit väckt om upphäfvande af denna orimliga och godtyckliga makt, men den af enskilta författare och teaterföreståndare derom gjorda ansökning har, sednast genom en kongl. resolution den 7 December 1832, blifvit afslagen. Det synes fördenskull vara på tiden att samma myndighet, som föranledt den ifrågavaran le censuren, eller rikets ständer, tager ämnet under förnyadt öfvervägande. Och då undertecknad var en bland de få, som vid 1834 års riksdag — då förslaget tillkom, uppenbarligen ensamt af den anledning, att man derigenom skulle undanrödja den då temligen allmänna invändningen om vådan för sedligheten att tillåta inrättandet af enskilta teatrar samt. tillintetgöra det envisa motståndet på högsta ort mot den önskade friheten härtill — bestridde behofvet och rättmätigheten af en så beskaffad granskningsrätt, torde det finnas lätt förklarligt, att jag nu framträder med den motion, att rikets ständer må hos K. M:t i nåder anhålla, att den 1835 påbudna och ännu fortfarande censuren af teaterstycken, som uppföras å enskilta teatrar i hufvudstaden eller landsorterna, måtte upphöra.n Motiverna för denna min framställning torde icke behöfva blifva vidlyftiga. För det första strider den ifrågavarande censorsmakten mot det klara och oinskränkta stadgandet i grundlagen, hvarigenom en hvar svensk man blifvit berättigad att utan några of den offentliga makten i förväg lagda hinder sina tankar uttrycka och meddela i alla ämnen i hvad skrifart som helst, endast med iakttagande af de föreskrifter mot tryckfrihetens missbruk, hvilka enligt tryckfrihetslagen skola vid laga domstol åtalas och derefter bedömas af jury. ! Att en på förhand anställd godtycklig granskning af ett teaterstycke uppenbarligen våldför berörde grundsats,lärer icke kunna; med framgång bestridas, och redan deri ligger således ett tillräckligt motiv för representationen ätt återkalla ett förhastadt medgifvande till ett sådant öfverträdande af grundlagen. Betraktar man dernäst organisationen af den ifrågavarande censurmakten, så lärer det väl svårligen kunna motsägas, att de myndigheter, åt hvilka denna makt blifvit delegerad, måste i allmänhet förutsättas sakna kompetens att med tillräcklig insigt bedöma litterära och dramatiska alster, i hvilket hänseende jag icke torde träda grannlagenheten för nära, då jag, till stöd för min tveksamhet i detta hänseende, har att åberopa ett af en bland de förordnade censorerna sjelf, numera aflidne landshöfdingen von Rosen som i parentes sagdt med rätta ansågs såsom en af våra utmärktaste landshöfdingar — till EK. M:t afgifvet yttrande af följande innehåll: Om det än kan aäntagas, att konungens befallningshafvande äfven i fråga om censuren af teaterstycken med bästa vilja kunna vara oväldige, erfordras likväl, för att bedöma huruvida ett teaterstycke bör få uppföras eller ej, ett eget slags bildning, en omdömesförmåga, som icke egentligen tarfvas, ej ens kan fordras af embetsmannen i och för hans öfriga tjensteåligganden, helst en dylik. censur lätteligen kan öfvergå till en litterär opinionstvist, som ej utredes genom några egennyttiga rättsgrunder. Häraf följer, att-denna embetsmyndighet, åt hvilken en sådan pröföingsrätt är anförtrodd, lätteligen sättes i det förhållande, att den, ehuru med uppsåt att göra det rätta, kan begå misstag och orätt bedömer grunden emellan det passande och det opassande, hvilken gräns synnerligast i skön konst och vitterhet icke är så lött att finna, om man ej dertill egnat sig, hvarföre ock denna myndighet kan — dels af öfverdrifven eller ock af en för liten grannlagenhet, af lynne, lefnadsvaRR a AN