Aftonbladet – 29 november 1859, sida 2

viken invid staden är afstängdt och bildar en särskild mindre krigshamn. Den är omgifven af arsenalens byggnader, dockor, varf, verk: städer och magasiner — allt för en flotta, som ej mera finns! Några galerslafvar hamrade i en ankarsmedja, och några roddfartyg ruttnade i viken. Fram på dagen uppväxte en till den grad häftig storm, att ångbåten ej. vågade utlöpa ur bugten på förut bestämd tid, utan uppsköt afresan til! mot qvällen. Vi sökte då några timmars tillfygt i stadens bästa fonda, till hvars heder jag kan säga, att den var bland alla usla dock. den uslaste, jag sett i Spanien. Fönsterna eller gluggarna i sofraummena hade jerngaller i stället för rutor, och med träluckor, som svängde på gnisslande gångjern. egde man att utestänga luft och dager, om man önskade. Soffa kom naturligtvis ej: fråga, och på sängen anträftades ingen hvila, utan tvertom allt för mycket lif och rörelse. Återstod ett par halmstolar, och på dessa satte vi oss att tänka på Cartago och dess dotter. Ett fåfängt försök att äta middag upptog resten af tiden. Gör som du :vill., -sade jag åt hungern, hbär har. du diverse, stekt ilampoljal Och åt törsten sade jag: der i karafinen finns svartaktigt vin, som bör vara helsosamt, att döma af apotekssmaken; solljumt, blackt vatten kan du också få, om du villt Följande morgon kastade vi ankar ute på den alldeles öppna redden vid Almeria, hvilket låg hvitglänsande på en formoch färgskön bergköst. Dyningen gick hög sedan går dagens: storm och fartyget skulle ej ligga länge qvar; men vi rodde dock i land föl ett par timmars tid. Det är ett land,, säge! den arabiska poeten, der hvar sten är en rla, dammet är guldsand och trädgårdarna paradis. Nog fanns bär både stenar och damm; men perlor och guldsand kunde jag