Aftonbladet – 29 november 1859, sida 2

En su sorvisa la aurora Y un paraiso en su amor. El amor como sus ojos Fuego puro, puro amor; Porque se anida en su pecho Todo un volcan de pasion. Ardiendo estoy en su lama! Dios temple tanto calor! Qvinnan i Malagabygden Har i sina ögon en sol I sitt leende en morgonrodnad Och i sin kärlek ett paradis. Kärleken, liksom hennes ögon, Är idel eld, idel kärlek; Ty i hennes bröst har byggt bo En hel vulkan af passion — — Jag brinner i dess flammal Herren förmildre en sådan hetta! Som ni af ofvanstående ser, kan versifikationen i spanskan vara mycket fri — så fri, att det ofta för våra öron torde vara omöjligt att förklära, hvarföre den-skall kailas vers. Versbyggnaden i detta språk grundar sig nämligen blott på räknandet af ett lika antal stafvelser i hvarje rad. -Härvid räknas diftonger, och i vissa fall äfven två andra sammanstötande vokaler, för en stafvelse. Ej ens detta lätta tvång af lika stafvelse-antal är ovilkorligt, ty det finns vissa tillåtna friheter från denna regel. Det torde dock ej kunna roa er att om dessa undantag få närmare besked, hvarför jag hoppar öfver dem för att fullfölja redogörelsen för hufvudregeln. — Jemte stafvelseantalets-likhet fordrar spanska versläran, att en eller par af de jemna i början eller någorlunda i midten af stafvelserna är en, som har accent. -I längre versslag hör det äfven till: skönheten, att -cesuren eller takthvilan faller någorlunda i midten af versen och så mycket som möjligt på. .samma ställe