Aftonbladet – 28 november 1859, sida 2

måhända i sydlänningens starka, hvad man skulle kunna kalla, lokalpätriotism. Staden eller byn är sydlänningens egentliga fädernesland, och det vidsträcktare begrepp, som man hos! oas betecknar med fäderneslånd, kan visserligen äfven för sydlänningen framställa sig såsom ett helt, men svårligen annorlunda än på det sätt som ett mosaik-arbete är ett helt. Denna sammanträngda ort-tillgifvenhet gynnar uppkomsten af skarpt åtskiljda stadgade racer. Ja, sydfänningen kan till och med begränsa sitt fosterland ändå trängre. Skulle man t. ex. hos oss kunna tänka sig möjligheten af en afskildhets-anda, så stark, att t. ex. befolkningen i ett qvarter af en stad skulle sky att genom giftermål blanda sig med befolkningen i de öfriga delarna af samma stad? Sådant är dock, som bekant, t. ex. förhållandet med innevånarne i qvarteret Trastevere fi Rom. FPresteverinen anser sig nemligen såsom den enda äkta afkomlingen af de gamla romarna och är ytterst angelägen ati bibehålla blodet rent. Detta exempel slår dock vissere ligen öfyer från ort till härkomst. Den stora mängden kan dock ej föra genealogiska anteckningar. För att derföre hålla sitt stambäd vid lif, har den ej i våra samhätlen annan utväg än att plantera det på ort och ställe. Den utväg, som man till ändamålets vinnande vidtog i Asien eiler kastindelning, har nemligen aldrig förmått att till Europa kasta annat än en svag efterdyning kallad aristokrati. Denna dyning har visserligen rullat fram äfven högt upp mot norden, men blir der i allnänhet bruten af individnalismens skärgård. En man för sig är, historiskt taladt, ett norliskt begrepp. Dess karrikatyr är näfrätt. Letat cest moi). Stat är en sydländsk tanke, Dess karrikatyr är österländsk despotism (Ltat 7est moi). Mer eller mindre oförvrängd åter, nen olika uppfattad, framstår tanken om sta