Aftonbladet – 28 november 1859, sida 2

Bref från Upsala. Den 23 November. Vi hafva i dag en sorglig nyhet att meddela. Docenten i praktisk filosofi vid härvarande universitet mag. K. Claöson afled i föfgår afton efter någon tids sjukdom, under hvilken man ända intill sista stunden ej hade synnerlig anledning att befara en så plötslig bortgång. För endast få dagar tillbaka ville han ej sjelf anse sjukdomen vara af någon farligare beskaffenhet, och det var endast på trägna uppmaningar af den läkare, hvilken vårdade honom, som han förmåddes att låta förflytta sig till akademiska sjukhuset, hvarest man hoppades att han lättare skulle kunna öfverlemna sig åt en behöflig hvila än i hemmet, der hans rastlösa arbetsifver ej sällan kom honom att lemna den kroppsliga omvårdnaden åsido. Under det han, ännu några få ögonblick före sitt sista, obehindradt och utan att ana silt så nära förestående slut, samtalade med en tillstädesvarande broder, tillkännagaf han plötsligt, att en våldsam tryckning i bröstet tycktes vilja qväfva honom, och nästan i samma stund afsomnade han. Sällan ha med någon ung man så många förhoppningar på en gång nedstigiti grafven. Under de nio år, som den hädangångne använde på förberedelserna till sin filosofiska grad, idkade han studier på ett sätt, som endast den gör det, hvilken ej har blotta examen till sin uppgift, och med en framgång, som endast den kan det, hvilken i likhet med honom blifvit utrustad med de ovanligaste själsgåfvor. De;kunskapsskatter, han med ett omfattande intresse Och med allt öfvervinnande energi samlat, voro förvarade i det trognaste minne och ordnade af den mest klara och rediga omdömesförmåga. Inom nästan alla vetandets områden var han hemmastadd, så att väl näppeligen någon vid universitetet kunde mäta sig med honom i mångsidig och grundlig bildning. Derjemte besatt han en ovanlig förmåga att gifva sina tankar en klar och tydlig form, både muntli.en och i skrift, hvarom ej blott hans föredrag från katedern vittnade, utan äfven hans vetenskapliga afhandlingar och uppsatser i tidningarne. Men ej blott på hufvudets, utan äfven på hjertats, vägnar var han rikt utrustad, och de få, som hade lyckan att närmare umgås med honom, funno alltid hans umgänge lika angenämt som lärorikt. Ej underligtsåledes, att hans förtidiga bortgång väckt allmän sorg och saknad. Det är ej blott den aflidnes syskon och en moder, hvars ålderdomsstöd han var, som gjort en stor förlust. Äfven universitetet, för hvilket han redan var en prydnad och hvilket af honom hade så mycket att hoppas, drabbar denna förlust, och den studerande ungdomen har i honom förlorat en flitigt anlitad, nitisk och i närvarande stund oersättlig lärare. Pj minst torde han saknas af professorn i den vetenskap, han med förkärlek omfattat och i hvilken han var docent. Professor Boström såg nemligen i honom en blifvande målsman för det filosofiska studiet i Sverge och fästade vid honom de största förhoppningar. Som bekant är, har man länge klagat öfver att det filosofiska system, som här vid universitetet företrädesvis studerats, ej blifvit i tryck bekantgjordt och derföre varit oåtkomligt för den vetenskapliga kritiken. Att förnämsta anledningen till denna klagan blifvit undanröjd, var hufvudsakligen den aflidnes förtjenst. Då nemligen professor Boström af en mångårig sjuklighet förhindrats att till trycket befordra sina äsigter, kom denne honom verksamt till hjelp vid redaktionen af hans filosofiska stats-. lära, civilrätt och den filosofiska propedeuiken, hvilken sednare dock ej ännu blifvit afslutad. Af honom redigerades äfven det sist utkomna häftet af Nordisk Universitets-Tidskrift, hvars hufvudsakliga innehåll flöt vr hans egen penna, och vid redaktionen af det häfte af samma tidskift, som i dessa dagar lemnar pressen, hade han nyss före sin bortÅ gång i dubbel bemärkelse — lagt sista handen, för att aldrig mera återtaga en penna, af hvilken aan med största skäl väntade ett så: me säde på den fosterländska litteraturens: ält. Docenten Claöson innehade vid sin bortgång första förslagsrummet till den lediga, rörliga adjunktsbeställningen, hvilken nu med temlig visshet kan anses tillfalla den å andra rummet uppförde docenten Thorell. Under den tid, som förflutit sedan Aftonbladet ammälde den antikritik, som adjunkten Linder utgaf mot professor Eks granskning af hans profafhandling för profession i Lund, har detta famösa befordringsmål under en sakta lunk omsider så långt framskridit, att man inom kort torde få vänta Kongl Maj:ts utslag i saken. Utgången kan ej vara tvifvelaktig, oaktadt alla försök af några konsistoriiledamöter i Lund att genom mång. faldiga krumbugter borträsonnera hr Linders meriter. Innan förslag uppsattes, hade prof. Ek till svar å hr Linders antikritik från trycket utgifvit en broschyr, hvilken hr Linder besvarat genom ett nyligen utkommet andra häfte af sin antikritik. Huru länge dessa båda ärda herrar komma att fortsätta sin skriftvexling, är svårt att afgöra, då ingen af dem yckes vara vid lynne att afstå från sista oriet. Emellertid torde opinionen i denna fråga numera vara pen stadgad, så att herrar Linder och Ek väl egentligen skrifva endast för hvarandra. Man har derföre skäl att hopvas, det hr Linders snara förflyttning till Lund kall bereda dem nöjet att muntligen utbyta ankar med hvarandra och göra en ända på lessa öppna sändebref, af hvilka hr Eks är dem rat KR AR vs BBR OR AL Rn nn. RR