Aftonbladet – 26 november 1859, sida 3

ligenfinnes. ej någon, som vill-befatta sig. imed.deai: lumpenheten att intrigera mot kapten Björkmanjmenh då. han offentligen uppträder med beskyllningar; grundade dels på skefva framställningar om förhåls landen och dels på osanna uppgifter, må han ursäkta att detta svaromål tillkommit. Stockholm den 22: November 1859. Gustaf Nerman. (Insändt.) Bland en hop motioner, som redan i stånden inkommit och ännu äro att förvänta, kan man icke nog bekliga,-att ingen opartisk tänkt på att föreslå ökande af pensionen för militärers i fattigdom ef: terlemnade enkor och barn. Troligen känna få riks! dagsmän, hvilka knappa belopp staten består denna i armod nedtryckta samhällsklass. Kan det anses rimligt, att enkan efter en fattig kepten t. ex. afspisas med 54 rår, efter en underofficer med 24 rdr 0.8. v.: men detta endast i den händelse bouppteckningen ej visar mera än 990 rdr för den förra -och 400. rdr för den sednare ibehållning, då de i motsatt all åter fi intet. Dessa små behållningar bestå dock vanligen i nödiga husgerådssaker, och äro alltså omöjliga att afyttra för lefnadsbehof. Ett sådant. understöd anstår knappt en fattigvårdsstyrelse, men; aldrig en stat, vore ock dess tillgångar vida mindres än de äro. En motion i detta ämne har ins. länge förgäfves väntat och är tfvertygad om dess framgång. . Väl kan man invälda, att militär:r oga rät. tighet att genom insättning i enkeoch pupillkassan bereda sina efterlefvande något mera; men dels äro afgifterna der betungande, hvarföre de flesta, troligen af oförmåga, icke begagnat denna fördel; och dels äro pensionerna äfven här alltför små, då enkan efter en kapten — den grad deri flertalet stannar — endast får 150 rår, och således med båda; pensionerna tillsammans icke ens så mycket som en piga koster i mat och lön. Hår enkan då några barn till att föda och uppfostra, synes som skulle ett sådant fruntimmers olyckliga belägenhet i dess samhällsställning icke nog kunna behjertas af dem som makten ega; Afskredade fattiga militärer sjelfva af gamla!stammen äro också i en ganska bedröflig ställning, helst: oumera då icke ens invalidinrättningen bjuder dem. ett tak öfver hufvudet. Val förhöjdes. pensionerna vid sista riksdag för alla, som efier 1858 taga afsked, till ett belopp, något så när motsvarande tidens: fordringar och statens värdighet; men just derigenom begicks väl den mest skriande orättvisa mot alla förut afskedhde, hvars vilkor icke alls förbättrades. . Man glömde bort alla dessa gråhårsmän; somvarit de nu på deras bekostnad gynnades första lelare på militärbanan, och deraf flertalet behöfvå hanvisa magens kraf till sina dekorerades bröst: Man minnes dock att en af krigsbefalets dyraste pligter, ansedd som en samvetssak, alltid varit att ej öka pensionerna för sig sjelfva, innån det kunhat ske till lika belopp för de förut afskedade. Förgäfves hoppades man ett så ädelt handlingssätt af krigsbefälet, der ingen ens representerat de afskedade, skulle utgöra ett föredöme för ständernå. Med Hvilt sen känsla begär man nu, att den afskedade krigs: vane, militären skall betrakta sin pension Vara min dre ån lustlägrens sons? Med hvilken känsla betrakta en representation, som så barbariskt behandlat en så vänlottad klass medborgare, till hvilka dock stas ten Står i stor förbindelse vid minnet-af uppoftiinsar, gjorda då det något betydde att vara sitt fåierneslands försvarare? Med hvilken kä skall denne krigare s: en verklig odugling, som af nödens kraf! hängt qvar vid sin tjenst, ehuru alltid dertill nsedd oduglig — och sådana praktexemplar. saknas kei— få vida högre pension i samma grad än den som möjligen utgjort sitt regementes heder, uppburen och värderad af kamrater och förmän samt. fliigt använd i alla tjenstens delar? Afund får åtminsteng8 ej denna känsla kallas. Man må ej invända, tt efter 1858 afskedade åtaga sig alt under krigsid vissa år öfva beväring hemma i landet; ty detta ilkor hade ju äfven gått an förlägga de förut afskedade, då säkert endast de behöfvande af dem sökt lökningen. Att så ej skeet är den största orättisaj den statens egen heder ej bort göra möjlig, helst det dertill erforderliga anslaget endast behöfts för några få år, eller tills de gamla trötta pensioaerna hunnit den lugna hamnen, der ingen orättvisa mera finnes. Kan det nu efter allt detta. vara möjligt att koaung och ständer ännu längre kunna blunda för alla äldre militära pensioners otillräcklighet; från soldatens till regementschefens, från underofficersenkans till öfverstens enkas? Är det möjligt, att då konungens uppmärksamhet fästes på detta missförhållande, en proposition till ständerna kan uteblifva för en billig förhöjning af alla dessa pensioner? Är det tänkbart att ständerna härtill skulle vägra bifall, då brädvinsskatt och en förbättrad tullagstiftning lemna så rika tillgångar? Är det möjligt att någon rikslagsman finnes, som läser dessa klagoljud från nödenå och fattigdomens offer, och icke skulle med handen på hjertat besluta att, i hvad på honom ankomimer, bidraga till det vackra ändamålets vinnande?; Guds lag fordrar ju gifmildhet och välgörenhet, oci lofvar tusenfallt åter; Hvarföre skall då en stat så Didskt behandla de behöfvande, som af den bero, och! afvisa de anropande med den hårdhjertades vanliga ursägt: Jag har ej mera än jag behöfver., oakradt dessa väl veta, att den som ger detta kalla svar hopar millioner i sina kassor? Ända hittills hafva alla dessa vanlottade och glömle, i en tid då alla andra sett sina löner och pensioaer ökade, förgäfves, i förtröstan på sin rättvisa s1, tsed sina böner vändt sig till allt godts gifvare. MY de icke längre förgäfves få göra det! Må det cke vara Sverges rikes konung och ständer förbelet att ej lyssna till deras böner! Ännu har dock gån röst, ins. veterligt, höjt sig i detta ämne, oc ct är då som det kännes hårdast att tillhöra ett åd, son på grund af en annan orättvisa uteslutet rån allt deltagande i lagstiftningen, äfven är uteslutet från möjligheten att, på annat sätt än detta, 7sdja till dem som makten hafva. Ins. uppmanar ilitså hvarje riksdagsm-n, med hjerta i bröstet, att såsom sin motion upptaga och understödja framgånsen af det ämne här blifvit behandladt. Ofrälse egendomsegare. Rättegångsoch Polissaker. En lig tilldragelse har i dag varit föremål för TKR PRAT