Aftonbladet – 26 november 1859, sida 2

meningen, sättes i rörelse, för att väcka er häftig känsla af agg mot oss. Presterskapet anklagar oss, och pressen smädar oss med ett så ohejdadt raseri, att det krossas under tyng; i deras egna öfverdrifter och de gen Franska nationen i allmänhet ig förtrolig med den tanken, att ett krig med dess nuvarande bundsförvandt ingalunda är aflägset, och hären uppmuntras att med längtan motse den dag, då ett exempellöst rikt lands plundring skall belöna dess mod och tillfredsställa dess vinningslystnad. Hvarifrån kommer detta plötsliga raseri, fråga vi? Till hvad för utmaning ha vi gjort oss skyldiga, hvilken skulle kunna förklara den sällsamma företeelsen, att en ännu för kort tid sedan åt fredens lyckliga idrotter hängifven; nation plötsligen förvandlar plogbillen till svärd samt så högt och tydligt som möjligt tillkännager sin önskan att stöta detta svärd i vårt bröst? Englands italienska politik har, åtminstone: på de sednare åren, legat öppen och klar för hela verlden. England önskar, att man skall tillåta det italienska, likasom alla andra europeiska folk, att utöfva sin naturliga rätt att sjelf välja sin regering. Vi tro, att detta mål lättare skall ernås genom Piemonts fredliga framåtskridande och genom det inflytande, som det städse varit villigt att utöfva till italienarnes fromma, så ofta någon europeisk makt kunde bevekas att ansluta sig till detsamma, än derigenom att Italien göres till slagfält för två stora, norr om Alperna belägna militära kejsarriken. Om fransmännens kejsare, i stället för att vädja till vapnen, gemensamt med England gjort bestämda föreställningar hos Österrike — ett steg, hvari England med glädje skulle tagit del — så hade det utan tvifvel blifvit lätt för de båda makterna att vinna Lombardiets befrielse, hvilket i -alla fallungefär utgör hufvudinnehållet af Ziäricherfördraget. Österrike hade redan samtyckt att draga sina trupper tillbaka ur hertigdömena, och i den händelsen skulle hertigarne blifvit fördrifna med samma bhjertliga och lugna enighet, som sedermera nögat dem att draga sig tillbaka. På detta sätt skulle nyssnämnda, genom Ziricherfördraget åstadkomma väsendtliga bestämmelse ha ernåtts utan förlust af blod och penningar. Visserligen skulle tillfället gått Frankrike ur händerna att vinna två stora segrar, som dess militära rykte sannerligen icke behöfde, men detta skulle ha spart dess söners blod och dess döttrars tårar. Frankrike antog ej vårt råd; men vi ha ingen orsak att skämmas derför, lika litet som Frank: rike har något skäl att vredgas öfver, att vi gåfvo det. Kejsaren ämnar nu hänskjuta dessa frågor till en europeisk kongress. Vi ha ännu ej blifvit inbjudna att deltaga i denna kongress och kunna således icke, vare sig att vi deltaga deri eller ej, i detta afseende ha väckt ond blod i Frankrike: Naturligtvis ha vi alltid lagt särskild vigt på italienarnes rätt att sjelfva ordna sina angelägenheter; men något praktiskt förverkligande ha vi dock ännu ej gifvit denna uppfattning. Om vi från den italienska frågan nu öfvergå till ett annat ämne, så angriper man oss för det dåraktiga Suez-kanalförslaget. Enligt vårt förmenande är det en dålig spekulation; kanalen skall sannolikt icke bli af, och om den blir af, så skola kostnaderna uppgå till en oerhörd höjd. Vi tro också, att man först må: ste fråga sultanen till råds, innan hr von Lesseps eller hvem annan som helst tager någon af hans provinser i besittning. Om kanalen blir af, så skola tio gånger så många engelska som franska fartyg begagna honom; men vi förmena, att vi ej göra oss skyldiga till någon oartighet, om vi ej insätta våra penningar i ett företag, som synes oss vara en dålig spekulation. Hvad tvistigheterna mellan Spanien och Marocko beträffar, så ba vi visserligen icke kommit till alldeles samma åsigter som Frankrike, sannolikt emedan vi se frågan från olika synpunkter, Frankrike nemligen från Algerien, England från Gibraltar. och måhända äfven derföre, att vi, ända till dess kartan öfver Europa 1860 utkom, icke visste, att Marocko vore ämnadt att utgöra en del af det spanska området. Men någon tvist har ingalunda uppstått de båda regeringarne emellan, och den diplomatiska korrespondensen härom var i alla afseenden högst vänskaplig. Slutligen koromer i ordningen vårt gemensamma missöde i Kina fir någon tid sedan. Det kunde icke ovilkorligen bli fråga om någon särskild engelsk politik. och i alla praktiska afseenden hade saken sammansmält till en enda för de båda nationerna. Men måhända boppades de franska trupper, som hade till uppgift att i dessa aflägsna trakter af verlden operera : emensamt med oss, på en invasion i England ända til! det ögonblick då man sade. dem, att de skulle vid invasionen i Kina operera tillsammans med England. Och så befinna vi oss, utan att någon enda allvarlig krigsfråga förefinnes mellan de !åda regeringarne och medan wiå vår sida hysa den allvarligaste önskan att bibehålla det vänskapliga förhållandet, invecklade i kostsamma krigsrustningar, hvilka redan pålä ga de båda länderna många af krigets bördor och olägenheter. Herr Dupin må säga, att vi hota Frankrike, men han vet: ganska väl att England aldrig någonsin hyst den förryckta och fördömliga tanken alt angripa Frankrike. Det står ensamt i franske kejsarens makt att göra slut på ett tillstånd, som med hvarje dag blir allt betänkligare och som gör det mindre Ta ligt för freden att man öppet uttala sitt hjertas tankar, än att man vidblifver inbillningen om ett förbund, under hvilket den ena parten tyckes rusta sig till anfall, den andra till försvar. — Det står i kejsarens makt att häfva alla dessa bekymmer och all denna misstänksamhet, och om han icke gör det, så kunna vi draga de mest olycksbådande slutsatser af hans tystnad. I den artikel af samma datum, hvari Morning Post framhåller nödvändigheten af att förflytta arsenalen I Woolwich från sin nnden