Aftonbladet – 26 november 1859, sida 2

utgjordes af en stor topografisk karta, hvaruppå stod med penna tecknad följande, något prunkande öfverskrift: Bataljen vid Attigny. Sedan man en stund samtalat om likgiltiga saker, inledde öfversten det ämne, som han förmodade vara det för Carbonnier mest angenäma, och sade till denne: Ni skulle göra mig mycket förbunden, min general, om ni ville meddela oss några närmare detaljer om bataljen vid Attigny, hvars karta jag ser der på väggen, Vid dessa ord spänner Charbonnier upp ögonen, lägger handen på pannan, och utropar derpå helt godmodigt: På min ära frågar ni icke mer, min kära öfverste, än jag kan svara på. Men om ni nödvändigt vill veta huru allt gick till, så skall jag berätta er hela historien i några ord. Jag lät kalla mina båda adjutanter, och sade till dem: det tycks som om Ciairfait (den österriske generalen) vill spela oss något spratt. Vidtagen derföre alla de åtgärder I finnen lämpliga, att han må få bra med stryk. Jag räknar på er. Gå nu Allt detta utfördes alldeles som jag hade anbefallt. — Och hvad hette edra båda adjutanter? frågade öfversten. — Macdonald och Bernadotte.r — En korg, För några dagar sedan gafshos en af Paris förnämsta restauranter en middag för tolf personer. Kuverten kostade 150 francs och gargonen erhöll 200 franös i drickspengar. Det hela var således tilltaget i en ganska storartad stil. Värden var en ung man, som stod i begrepp att gifta sig och som på detta sätt tog farväl af ungkarlslifvet. Hvar och en af gästerna hade, liksom fästmannen sjelf, såsom ett bevis på deras sorg, fästat ett sorgflor kring armen, och diverse liktal höllos öfver den förlorade friheten etc. Olyckligtvis slutade grafölet så bullersamt, att ljudet deraf nådde fästmöns öron. Då den unge mannen den följande morgonen inställde sig för ätt göra sitt vanliga besök, blef han icke emottagen. Men i det stället erhöll han ett bref, hvari fästmön bad honom aftaga sorgfloret, emedan hon icke ville beröfva honom den så högt älskade frihoten.. Alla försök att åvägabringa en försoning mellan det unga paret ha strandat, till den lättsinnige, men förälskade fästmannens stora förtviflan. (II. T-H