Aftonbladet – 25 november 1859, sida 2

den, då ringmuren hindrade dem att ökas till antal. Som derjemte de krökande och vinklange gatorna är ytterst smala, hemlighetsfullt skuggade af tusentals balkonger och slingrande i hvarandra som ett nät af kärleksintriger, så är det nästan omöjligt att någonsin lära sig hitta, med mindre man först skaffar sig en sådan allmän öfversigt af labyrinten. Någon Ariadne är i alla händelser ej värdt att lita på. De sköna Mariquita,: Pilar, Carmen, Amparo, Annita, och hvad allt de farliga Valencianskorna heter, torde oftare leda fremlingen villse än tvertom. För att orientera oss besteg vi då, som sagdt, el Miguelete, katedralens torn. Rundtom under oss låg den gulgråa stadens gordiska knut af slingrande gränder, i hvilken man dock kunde urskilja en eller annan-ge-; nomgående tråd eller större gata. De flesta hus hade platta tak, eller åtminstone var en del deraf platt och denna del då något upphöjd öfver resten af taket, bildande den s.k. azotean, utsigtsplatsen.— Väl hundrade större och mindre kyrktorn reste sig ur stadens sköte, alla dock med vördnad betraktande el Miguelete, såsom domkapitlet Erkebiskopen. Men, såsom predikare ur öknen vid sidan af klerkerna, reste sig, täflande med tornena i höjd, tolf jättehöga dadelpalmer ur gårdarna af ett f. d. Carmeliterkloster (nu målningsgalleri), Bundtom staden går en gammal medeltidsaktig ringmur, som rodnar af harm om qvällarna när gaslyktorna tänds längs efter Honom. BSaftigt grön utbredde sig Euertan, den vidlyftiga konstvattnade slätten, der jorden bär tre skördar om året. — Denna långsmala kustslätt begränsas på ena sidan af Medelbafvet och på den andra af en kedja elegant formade, rödbruna berg. Der denna bergskedja norrut slutar meden udde i hafvet, skymtade staden Murviedro, hvilken ärft