Aftonbladet – 25 november 1859, sida 2

Om tillgodogörandet af Sverges bränntorfslager. H; Råtorfven är den sedan urminnes tider bekanta landtmannavaran, som, när lyx ej kommer i fråga, utgör hvardagsbränslet på slättbygden i Skåne, på danska öarne, i Jutland, och på hela den vida kärrsträcka, som långsåt Nordsjön bildar vestkusterna af Holstein, Oldenburg, Hannover, Holland, Belgien, kort sagdt emellan Eider och Schelde. — Man har i Skåne tillfälle att se detta bränsle beredas på det enklaste sättet, eller genom den klibbiga massans afdelning i fyrkantiga stycken, omedelbart vid uppgräfningen ur torfgroparne, och styckenas uppläggning på bräddarne för att antingen torka der, eller, om platsen är alltför sank, föras till någon tjenligare torkplats i grannskapet. De tegelformiga styckena likna så nära de med rötter och vissnadt gräs genomdragna styckena af grässvål, som nyttjas till taktäckning, att benämningen bränntorf, till skilnad på taktorf, tycks ha uppkommit härigenom. — Något omständligare är den mera lösa dyns halftorkning förut, så att det må bli möjligt att fördela den; ehuru detta beredningssätt ej heller ger zennat än råtorf och är lika urgammalt som det andra. Redan den äldre Plinius såg råtorfstillverkningen bedrifvas på detta vis af de i den ofvannäronda kärrtrakten på hans tid boende Chaucerna; det var det enda bränsle de egde till kokning och värmning ), och så är förbållandet der än i dag. Man hemtar upp dyn medelst ett slags med silbål försedda skopor, antingen fästade på långa stänger, eller i en muddermaskin, låter vattnet afrinna rågot, och öser den i grunda dammar, der den vältas medelst spadar, klubbor och trampning med bara fötterna, samt lemnas att halftörka, så att den kan formas med tillhjelp af eilt slags gallerformiga raroar, som fördela den i dammarne jemntjocka massan i flera törftegel, vanligen. 25 på en gång, hvilka sjoridas till torkning under bar himmel och sedan uppläggas i högar under skjul. Denna råtorf må vara beredd huru som helst, så har den det gemensamt med vanlig åkerjord, att i fuktigt tillstånd frysa sönder; och sjelfva dyn, hvaraf den beredes, har natårligtvis samma egenskap, men dessutom den, att efter frysningen icke mera, likt den ofrusna dyn, sammandraga sig under torkning eller låta bilda sig till bränntorf. Till sönderfrysningen behöfs en ganska obetydlig köld: 19,5 till 29,5 C.; och man kan följaktligen ej börja någon bränntorfsgräfning förr än frostnätterna försvunnit, och ej fortsätta längre, än tills allt det upptagna hunnit både formas och torka ut fullkomligt, eller så att det icke kan skadas af höstfrosten. Denna omständighet inskränker tiden för torftägt högst betydligt i norden, och är sannolikt en ibland orsakerna hvarföre den vanliga torfhushållningen har föga sprid! sig längre norrut än till Skåne. Råtorfven kan dessutom ej magasineras länge, derföre att den suger åt sig fukt och i fuktigt skick fryser sönder till mull. Äfven skenbart torr, qvarhåller den omkring 25 4 vatten, som, jemte dess vanligen ej obetydliga halt af lera och sand, minskar brännbarheten och förökar askan och tyngden. Den är slutligen skör och svår att transportera utan att söndersmulas. Alla dessa menliga egenheter, jemte den ansträngande osunda trampningen och knådningen af våt dy, ha också länge hindrat denna ymniga bränsletillgångs allmännare bruk. Men huru nära det också tycktes ligga, att genom användandet af maskiner och torkningsanstalter Historia naturalis. DT. XVI, C. 1. mRNA SEAN