Aftonbladet – 25 november 1859, sida 2

t uppstäldt i dess nuvarande form. Hvad först beäffar utarrenderingen af presterskapets boställen, så ttryckte, såsom förut är nämndt, rikets ständer vid stlidme riksdag den bestämda åsigten, att en sådan tarrendering 8j borde ega rum; och ur denna synunkt, ehuru talaren i vissa fall varit af motsatta sigter, hade han icke drifvit saken till det yttersta, tan uppställt förslaget så, att i den mån utarreneringen kunde finnas nyttig skulle den försiggå. Botällenas skötande af presterskapet har icke vid alla Ilfällen haft de olägenheter som man påstått. I de iellersta delarne af landet äro nemligen boställena ske så stora, att de ej kunna med fördel af presten kötas, utan att han deråt behöfver egna hela sin id. Men andra delar af riket finnas, särdeles Wermand och norra provinserna, der egovidden är ofantigt stor, och der således en delning. af bostället skulle cke blott mycket väl kunna ske, utan äfven genom jen ökade afkastning, som jorden sålunda frambrinade genom den bättre skötseln, möjliggöra den yterst behöfliga delningen af pastoratet. En talare ar ansett att församlingsboerna i hvarje pastorat cke böra öfverskrida ett antal af 2000 personer. Det r väl i allmänhet riktigt att en prest ej utan svåighet hinner sköta en större församling, men detta an afhjelpas på 2 sätt: dels att de större församingarne delas, dels att de mycket stora få mer än n prest. Då således hinder möter för det förra nedlets begagnande, kan det sednare användas. Det var varit hos svenska folket en särdeles vacker känla som drifvit det att önska sig. prydliga tempel. Församlingsboerna hafva derföre förenat sig om att ippbygga en kyrka, tillräcklig för dem, och hafva ned stora uppoffringar vunnit detta mål. Om en sålan församling delas, blir icke blott kyrkan öfverflöligt stor för den församling, inom hvilken den skall igga, utan äfven underhållet af densamma alltför Irygt. Icke heller kan det begäras att den församing, som fått behålla kyrkan, eller den, som skilts derifrån, skulle vara benägen till de uppoffringar, som fordras för en ny. Talaren hade derföre icke ansett någon fix summa böra bestämmas. Det fordras icke blott att dela de stora församlingarne, utan äfven att slå tillsammans. flera mindre, men detta torde möta hinder å åtskilliga församlingars sida, som älska sin kyrka och vilja utgöra en kyrklig enhet. En talare har lagt vigt på komministraturernas indragning, men det vore orätt att bestämma denna såsom regel. I de församlingar t. ex., som bestå af 2 pastorater, men äro för små att delas, kan en komministratur vara af nöden. Det har yrkats att hvarje prest skall hafva sin törsamling, men om Han sjuknar och svårigheter möta att ersätta hans plats, så är församlingen utan själavård, och denna olägenhet skulle isynnerhet visa sig kännbar i norra provinserna. Detta är ock ett skäl till komministraturernas bibehållande. Klassindelningen måste bibehållas så länge nu gällande befordringslagar qvarstå. Jemkning bör ega rum, men äfven om befordringslagarne ändras i öfverensstämmelse med tidens åsigter, blir klassindelningen nödvändig, emedan presterna utgöra vissa afgifter efter pastoraternas storlek eller efter deras klass. Dessutom torde snart pensionskassor blifva organiserade och stiften hafva föreslagit att afgiften till dessa utgår efter samma nerm. Aflöningen till adjunkter utgår äfven efter klass af stiftets samtlige prester. Att låta löneregleringen omfatta hela. riket torde möta oöfverstigliga hinder. Man bör ibågkomma, att presternas löner hafva en fast fot i deras privilegier, och endast i ett fall kan en fördelning vara möjlig, nemligen med afseende ,på den arrendespanmål, som blifvit vissa pastorater tilldelad. Frih. Hamilton hade, då han uppgifvitten siffra för församlingens antal (hvarvid han dock tillagt, att det skulle vara en allmän beräkningsgrund), åsyftat, att ställa presten i direkt beröring med församlingen, ty första vilkoret för att vinna detta mål är att befolkningen icke är för stor. Talaren trodde, att hans förslag vore bättre än att, som nu, gifva en knapp äflöning åt en adjunkt. Hvar och en, som känner hvilket omätligt afstånd pastorn på landet anser det vara mellan sig och sin medhjelpare, vet äfven, att han båller dem så vid marginalen, att de icke få stå i den önskvärda direkta beröringen med pastoratets invånare. Från det högre presterskapet höres med mycken skärpa yrkas. på bibehållandet af en sträng kyrkotukt — de mena dermed ofvanifrån och ned; men talaren ansåg, att kyrkotukt behöfves äfven nedifrån och upp; och det hade väckt tillfredsställelse i landet, att man sett den kunna tillämpas mot det högre presterskapet. Hvad privilegiifrågan beträffar, så hade säkerligen det högvördiga ståndet redan funnit, att det kungliga förslaget gör intrång på deras privilegier. Men de kunna icke neka till den föreslagna regleringen, ty här är ju icke fråga om att beröfva presterna något af deras dem tillförsäkrade inkomster. Rikets ständer erbjuda sig att hjelpa dem sköta deras boställen, så att de ge större inkomst, och presten må kunna göra större nytta, oah på ett sådant anbud böra de väl ingå.