Aftonbladet – 24 november 1859, sida 3

gelse, att detta försök bör göras, och det synes således ej vara något oriktigt eller för svenska penningställningen menligt, att K. M: derom gjort iraumställning. För öfrigt gagnar. ej att ingå i detta skags specialiteter, som naturligtvis komma att från alla sidor skärskådas och få sin. tillbörliga behandling inom de sammansatta utskotten. Grefve Liijonorantz vore lika ifrig för upprätthållavdet af myntvärdet som hr Lefrån, men funne sig i detta afseende fullt tillfredsstäld med den i K. M:ts proposition uttalade grundsatsen, som fullkomligt vore öfverensstämmande med meningen i landet, emedan: den både åsyttade att betrygga myntvärdet och möjliggöra grundläggandet af ettinhemskt fondsystem. Ansåg inhemska statsobligationer, såsom säkerhet för bankens reservfond, kunna äta sig med utländska. Grefve Taube fästade uppmärksamheten på de betydliga kapitaler, som gå ur landet genom räntornå på utländska lån. Hemstälde derföre att, förutom hvad som fordras till. betäckande af återstoden utaf 12-millionerlånet, icke lån till högre belopp skall upptagas. än för bestridande af kostnaden. för materialier, som behöfva utifrån importeras; till. betäckande af alla öfriga utgifter böra medel genom inhemskt fondsystem anskaffas. Hr Brakel. . Det är en fördel för ett land att kunna upptaga inhemska lån; men. denna fördel ligger icke deri att lånen äro inhemska, utan: att inhemska kapitalister lemna dem för lägsta ränta. De länder, som hafva inhemska fondsystem, äro de rlkaste i Europa. Det fördelaktigaste för ett land är att upptaga lån der de fås för lägsta ränta. Ville dock icke härmed hafva motsatt sig regeringens förslag att upprätta ett inhemskt fondsystem; men att absolut besluta att upptaga inhemska lån, om utändska kunde fas för bättre pris, är ett ekonomiskt förstånd. PRERSUEE AE