Aftonbladet – 24 november 1859, sida 2

frukter. — I detta torra klimat är ej trädgårdsodling möjlig, med mindre man har tillgån; till ofta upprepad konstvattning. Hela öfre delen af berget Montjuieb, der ingen konstvattning finns, är derföre, ända från der bastionerna afstänger toppen, och ända ned emot foten, endast betäckt med vingårdar med inhägnader af lätta staketer af rör. I Barcelönatrakten faller nämligen ännu tillräckligt regn, för att tillfredsställa den i detta fall lättförnöjda vinstocken, hvilken lefver mera afsolsken och vackert väder? än nästan någon annan växt, utom — det förstås I — cactusarterna, som går ändå vida längre i förmågan att umbära vatten och är att betråkta som ett slags växtrikets salamandrar; Men;i foten af Montjuich (i parenthes sagdt så lär Montjuich vara ett ursprungligen klassiskt namn: Mons Jovis) har man påträffat ett vattenförande. lager. Der har man gräft en hel hop brunnar, för att tillgodogöra sig denna vattentillgång, och derigenom skapat den ofvan omtalta trädgårdsodlingen. Det var långt ned till källådrorna, och brunnarna är derföre ofantligt djupa, och vid hvar brunn är derför avbragt ett egendomligt och mycket ursprungligt maskineri för vattnets uppfordring. Detta maskineri, .drifvet afen--stackars -bölande mulåsna, består af ett vandringshjul, som sätter i rörelse två ändra pinnhjul. Vill ni föreställa er dessa, så tänk er en stege hopböjd till ett hjul. Det ena af dessa pinnbjul vänder sig öfver brunnen och det andra nere i dess djup, och öfver dem löper; fästade emellan linor, en rad af lerkrukor, som sålunda oupphörligt går ned 4: brunnens djup efter vatten och, när ide kommer upp,:stjelper ut det i en ränna, alldeles som skoporna på våra muddrings-maskiner. Rännan för vattnet till-en murad damm (bolsa), och derifrån ledes det sedan i rännilar ut på trädgårdssängarna. Dessa gammalmodiga arabiska vattenhjul åstadkommer ej allenast en utomordentligt pittofesk, österländskt-typisk verkan i-det sydliga landskapet; men de är äfven derför märkvärdiga, dessa vattenhjul, att de varit, så att säga, sjelfva drifbjulena i Spaniens kultur; och