Aftonbladet – 22 november 1859, sida 3

RÅ a ber NR BR RR RE nt Tr tioner redan blifvit väckta både inom borgare. och bondestånden — det, som i århundraden betryggat friheten i Schweiz och ännu betryggar den. Såsom en för Sverges framtid och sjelfständighet vigtig och angelägen grundsats anser jag alltså vara, att icke ingå på några nya uppoffringar och förslager för något, som blott afser att bibehålla det gamla tillståndet. Efter min öfvertygelse närma vi oss icke derigenom ett bättre försvar, utan fördröja och afhålla oss derifrån: man skadar i stället för gagnar. Det bör visa sig klart för en och hvar, att vi icke i utvecklingen af stående härar och militärisk lyx böra vara nog fåfänga att rivalisera med vår östra granne, en verldsdel för sig, som ser hela sin storhet i den krigiska ståten. Vår vapenstyrka bör organiseras efter vårt behof, och detta behof är våra gränsers försvar, ett försvar, som både säkrast och minst kostsamt vinnes och finnes ilandets hela manliga befolkning. Ett sådant: försvar, grundadt redan i våra skolor, organiseradt såsom i Schweiz, skulle för våra grannar vara långt fruktansvärdare än det vi nu ega. Man skulle då icke behöft framkomma med ett förslag om Stockholms befästande, något, som i alla fall, i vårt läge, med vår natur och våra vintrar, bör afslås. Skulle en fiende äfven kunna intaga hufvudstaden, hvilket väl dock icke låter så lätt göra sig, så är han förlorad så snart isarne lägga sig. Skola vi befästa vårt land, behöfva vi befästa hela kusten. Omöjligheten säger sig sjelf. Lika orimligt, ön ock af mindre omfång, är propositionen om upprättandet af sappörkompanier. Inom vår svenska armå, hvars egentliga kärna utgöres af indelningen, är hvarje soldat, i och med detsamma som han är jordtorpare och arbetare, äfved sappör. Vid kongl. första lifgrenadierregementet såg man, under sistlidne sommarens möte på Malmslätten, derpå ganska vackra och talande bevis. Våra soldater behöfva endast dugligt och skickligt befäl för att lika väl gå i elden som slå en brygga Man kan vara öfvertygad att förslaget framkomit utan att man gjort sig reda för egna tillgånÅr endast af begär att härma utlandet. Fullkomligt obehöfligt är det likaledes att, på grund af lifbeväringsregemetets indragning, öka lifgardesregementenas befäl, Har lifgardesbefölet ej villfälle att öfvertaga befälet öfver provinsens och hufvudstadens beväring, så eger landet tillgång på ett sådant i de officerare, som, ehuru de tagit af sked från regementena, dock qvarstå i armen med tjenstgöringsskyldighet vid vissa tillfällen. Såsom en riktig grundsats måste jag för öfrigt understödja allt som befordrar kunskaper, skicklighet och erfarenhet, äfvensom jag anser det vara i sin ordning att nationen befordrar krigsmaterielens förbättrande. Utlandet har i detta fall under de sednare åren gått långt framåt. Beträffande den femte hufvudtiteln, visar den, sig för mig lika systemlös som den fjerde. När Ryssland år 1804 beslöt att så väl organisere som reorganisera sin Östersjöflotta, tog man såsom regel derför i beräkning de grannländers gemen samma flottor, med hvilka man möjligtvis kunde råka i krig. Sålunda beräknade man Sverges och Danmarks, Sverge egde då 12 linieskepp och 10 fregatter, Danmark 14 och 10; ergo 26 linieskepp och 20 fregatter. Den ryska Östersjömakten bestämdes alltså: 1:0. I fredstid till 26 a 27 linieskepp och 20 fregatter; 2:0 i händelse af krig med en af dessa makter, til) 32 linieskepp. 3:o. Och vid den yttersta ansträngning från båds förenade makternas sida till 46. Under kejsarinnan Catharinas tid bestämdes, år 1798, för Östersjön 45 linieskepp. Man lärer icke kunna förneka, att denna ryske beräkningsgrund är den enda både politiskt och praktiskt kloka. När vi tala om att möta en möjligtvis hotandc fiende på öppen sjö, så ålåge det äfven oss att ordno vår stora flotta efter samma grundsats. Förmå vi likväl det? Omöjligt. Men om detta nu är omöjligt, så följer äfver leraf, att vårt äflande med en stor flotta sker uta: örmåga att följa en regel, utan tillgångar att ge nomföra en grundsats. Om vår flotta — må var: ippgående ända till 10 å 12 linieskepp och 10 å 1! fregatter — i öppen sjö sammanstötte med en fient lig, uppgående ända till 46 linieskepp och 20 å 3t fregatter, hvad skulle väl följden deraf blifva? Jag Aehöfver ej besvara frågan. Eör hvarje nytt skepp vi derför bygga, bygga v det, i händelse af krig. antingen för hafsbotten elle, åt fienden, och, i händelse af fred, endast för ati under seklernas lopp ruttna ned, Skärgårdsflottan är och förblifver, sådant vår lands betydelse och läge nu är i Europa, det end: sjöförsvar, sora öfverensstämmer med vårabehofve: och; med våra tillgångar. För min del kan jag icke annat än afstyrka all: i femte hufvudtiteln nu förekommande anspråk oci propositioner, som icke öfverensstämma härmed. Jag afstyrker således i första rummet de 2,009,501( riksdaler, som begäras att under nu mstundande stats regleringsperiod utgå till en ångfregatt, likaledes av språken i och för dockornas utvidgning o. s. v. om AR om RR IRA AA Hå NER må hn oh EB Oosv4 mr O Enär Karlskrona emeHertid utgör hufvudstatione ör vår ännu egande egentliga flotta, kan jag ick annat än tillstyrka det anslag, som begäres för an iggande af en vattenledning, äfvensom i öfrigt all nödigt för befrämjandet af flottans matros och skeppsssexårens försättande i ett bättre ekonomiskt läg in bvad fallet möjligtvis nu kan vara. I fullkomlig öfverensstämmelse med hvad jag let föregående framställt, kun jag icke annat, ihvst jette och åttonde hufvudtitlarne angår, än tillstyrk: bifall till alla såTana förslager som afse jordbrukets. handelns, näringarnes, .universiteternas, elementarläroverkens, folkskolornas, medicinalstatens, barnbördshusets och veterinärinrättningens intressen och bästa. Alla dessa titlar innebära för landet gagnande ock produktiv. verksamhet. Ivarje uppoffring, som gi lerför, göres äfven för det allmänna. I flera af hufvudtitlarne förekomma nya anspråk på ytterligare löneförhöjning. Det torde snarart böra blifva frågan: om lönereorganisation. Alt ett väl ordnadt pensionsväsende utöfvar et: stort och fördelaktigt inflytande på ett lands angelägenheter, lärer icke kunna förnekas. Möjligheteu ör den i statens tjenst åldrade och utslitne tjenstc och emhetsmannen att med betryggad existens återvända till det enskilda lifvet, förvissår på ett natur igt sätt samhället omständigt nya och friska kra ter. ; Vid granskningen af alla sådana anslag bör man derföre hoppas att statsutskottet förfar med al Jen ju ppmärksämhet, saken fordrar. Sedan jag pu genonigått, om: också i den största korthet, några af de väsentliga grunddrage i K. M.ts proposition, har jag endast få ord att tillägga. Jag har sagt, att lahdets ställning på ett allvarigt och behjertansvärdt sätt påkallar hushållsamhet och sparsamhet; dermed menar jag dock icke att man skall undertrycka. det gagnande och nyttiga, idosätta det nödvändiga eller uraktlåta något, hvaraf landets utveckling, vare sig i intelligant eller materielt hänseende; kan bero; tvärtom all verklig, klok hushållning vet alltför väl att hvarje k pitals verkliga ivärde ej ligger i kapitalrt i och för sig sjelft utan i den välsignelse och rikedom, som det, försufigt och väl användt, utvecklar och framkallar omkring sig. Det är också, skulle jag tro, på sårant sätt som det svenska folket önskar att dess ombud m i dess namn skola och böra hushålla. En vigtig och stor önskan har under de sednare ren gjort sig gällande inom landet. — Det är jern