Aftonbladet – 22 november 1859, sida 3

e nuvarande ombuden otvetydigt utt:.lat KO -) Framförallt har bondestådet det. il Och hvari består dennå tanke? Består den vul i lj något annat än i behofvet, det så allmänt känd hofvet, af en mera slrängt och klokt iakttagen stat. hållning? Visserligen kan man icke numera omintetgöra de allt för stora och öfverdrifna anslagsresultaterna af förra riksmötet; men man kan dock justera många delar deraf och begränsa andra, samt bestutsamt vaka deröfver, att icke det nu började blifver endast en fortsättning i samma slösande anda. Det är en sanning, som-ieke lärer kunna bestridas, att der styrelsens anslagsfordringar icke stanna vid en viss procent af landets afkastning, der täres landet och förtäres af sig sjelf, småningom hemfallande under finansiel oreda och ekonomisk undergång. Det är, i sanning, att befara, det Sverge befinner sig i denna belägenhet. t Jag har sagt att Kongl. Maj:ts nådiga proposition till rikets ständer, angående statsverkets tillstånd och behof, mera än något annat, kan betraktas som regeringens program, ett program i siffror och fakta. Hurudant är det nu framför oss liggande? Visar det sig väl deri, att regeringen gifvit akt på det stora, det djupt oroande omslaget i landets affärslif? Visar det sig väl att regeringen, klart och enkelt, utan allt bländverk, uppfattat alla de för det allmänna och de enskilda lika bekymmersamma följderna deraf? Visar sig väl att regeringen rätt allvarligt betänkt hela vidden af den finansiella och ekonomiska revolution, som ligger emellan 1856, den förra riksdagens begynnelseår, och 1859, detta riksmötes; en revolution, som på en gång krossade så många storartade planer, så många skimrande beräkningar, så många svindlande företag, och som — sedan dess första våldsamma slag försatt flera, för att ej säga flertalet, af våra största affärsmän från ett lysande oboroende i ett tryckande beroende —, ou härja blandde mindre, landsort från landsort, stad från stad? Visar sig att regeringen tillräckigt begrundande gjort för sig. klart effekten af. de affärsomkastning, sädan der framträder och uppen barar sig i landets industri, bäringar, jordbruk, bergsbandtering o. s. v.? Visar det sig i få ord saydt, att regeringen tagit Verklig kännedom om fo! nuvarande ekonomiska belägenhet, att den stu-kit fingret i jorden och vet hvad den smakar? Stödjande mig vid den Kongl: Maj:ts proposition, som nn ligger framför oss, måste jag besvara dessa spörjsmål med ett tydligt, ett bestämdt nej. Hade regeringen tagit fullt behjertande kännedom om förhållandena, skulle statsverkets tillstånd och behof nödvändigt måst rätta sig derefter. 3 Regeringen skulle då icke ens ha kunnat bibehålla sig vid samma höga anslags-summor, som sednaste riksdag lemnade efter sig; hon skulle ha funnit sig föranledd till och med att sänka siffrorna. Såsom förhållandet emedlertid visar sig, går regeringen i en helt och hållet motsatt riktning mot landet. Regeringens anspråk äro nemligen tilltagande, under det att landets resurser äro i aftagande. Sålunda äro anslags-anspråken förökade inom fiertalet af hufvudtitlarne, visserligen icke med så ofantliga och stora summor, men jag talar här mindre derom, än jag talar om systemets riktning i allmänhet, om dess, med afseende till nationens tynande affärslif, dock anspråksfulla syften och gång. Af de inför H. M. konungen i statsrådet förda protokoller, och hvilka åtfölja den kongl. propositionen, visar sig för öfrigt, framför allt hvad fjerde hufvudtiteln angår, att de begärda nya, ökade anslagen i sjelfva verket endast äro att anse såsom försigtiga förkänningar. I och för större, framdeles tillämnade anspråk, såsom, derest folkrepresentationen nu bifaller dem, ett slags handpenningar, gifna på mera vidt utseende kommande fordringar, afsigter och företsg; hvadan de också, dessa nu så måttliga anspråken, egentligen torde kunna betraktas såsom ganska betydliga — om äfven icke för i dag — dock för de invisningar de så bebådande göra på framtida, ännu obekanta anspråks storheter. Det är obestridligen ett system att inleda folk i frestelser. Utan tvifvel var det lättheten vid det förra riksmötet att erhålla till och med större anslag, än man begärde, som hos regeringen uppmuntrat och underhållit den föreställningen, att man äfven nu skulle kunna fullfölja den med så mycken framgång då inslagna, breda banan. Äfven defaf ser man vådan af det förra riksmötets handlingssätt; men deraf bör likaledes det nuvarande lära sig, att handla försigtigare och annorlunda. Om de folkvalda stånden kraftigt och trofast sluta sig omkring några gifma, enkla och fasta gru:dsatser, är jag öfvertygad att de för landet med tillfredsställande och för-sig sjelfva med segrande framgång, -skulle förmå bekämpa styrelsens allt för öfverdrifna anspråk, samt i och med detsamma mö ligtvis äfven bidraga till en önskvärd förändring i sjelfva styrelsesystemet. Granskar man den första hufvudtiteln, måste man göra det med hänsyntill den kungliga familjen: ty naturligtvis är det förändringarne inom högstdensamma som skola bestämma förändringarne i hufvudtiteln. En stor och märklig förändring bar också under loppet af detta år skett inom devna af landet så högt älskade familj. Hans Maj:t ko nung Oscar har lemnat det jordiska och hans son, vår nuvarande allernådigste konung, har intagit den lediga thronen. I första hufvudtiteln har derige nom den förändring uppstått, att hans Maj:t konungen och Hennes Maj:t Drottningen öfvertagit det kungliga apanaget, men hvaremot bemälte höga per soners anslag, såsom kronprins och kronprinssessa, bör. med 177,000 riksdaler, återgå till statsverket. Här: jemte tillkommer det nationen att bereda henne: Maj:t Enkedrottningen Josephina ett henne och landet värdigt ekonomiskt oberoende, hvarvid förslage: i den kungliga propositionen beredvilligt af ständernc torde böra antagas. Men i allt öfrigt vet jag iu gen förändring inom den kungliga familjen, som kar föranleda till någon förändring i anslagstiteln. I allmänhet vill jag mot första hufvudtiteln an märka, att anslagen utgå till hvar och en af de höga personerna särskilt. Jag tror att det i tll: afseenden vore att föredraga, om denna titel inne hölle blott en enda gemensam summa, ställd till der kungliga familjens disposition, och som Hans Mu Konungen egde att efter godtfinnande fördela. Ev ämnet medlertid är af den natur, att en sådan fö ändring troligtvis skulle röna det största motstånd nöjer jag mig med att här blott hafva uttalat ni: enskilta åsigt. Fjerde hufvudtitel har i alla tider varit den mest anspråksfulla. Riksdag efter riksdag hafva nya exir anslag påkallats och erhållits. Vid det sistlidna 1c; denna titel brorslotten af alla de öfriga. Men iu genting synes vilja förslå. Fordringarne tyckas ick kunna stanna vid någon summa, huru hög man stäl ier den..Men det finns också inga af landets inst tutioner, der systemförändringarne äro så stora oc! ätt, på hvarandra följande, som inom försvarsverkei n vpplöser man en kår och skapar en annan; : mmanslår man tvenne till en; än förvandlar en till tvenne; än förändrar man hela armens inde ning; än-förkastår man det så kallade perife svaret och antager centralisationen; än förkasta man återigen det sednare och vänder tillbaka til det förra. Men hvem förmår väl uppräkna alla för ändfingar här? Sådana djupt ingripande omkastnin gar järo dock, om äfven af den större allmänhete: mindre bemärkta, icke stort sällsyntare än de i ögo nen mera fällande uniformsförändringarne. Ju mo dernare nyhetsbegäret blifver, dessmera växa an språken på ny och ökad bevillning. Försöka ständerna att pruta, schackar man. dem-— naturligtvi på bivägar — med den. mäktige grannen i r om 2 Higtka näe krok Sohn Lön AR. ök a og z