Aftonbladet – 22 november 1859, sida 2

Norska yttranden med anledning af grefve Anokarsvärds motion. Christianiaposten yttrar sig om densamma på följande sätt, sedan den redogjort för dess ändamål och kallat det fullkomligt lojalt: Om svenskarne äro missnöjda med unionsakten, sådan den nu är, och derföre önska få den reviderad på laglig väg, så skulle det ej ens vara diplomatiskt passande för norrmännen att sätta sig emot ett sådant försök, äfven om de icke kunna obetingadt dela svenskarnes känslor i denna sak. Det är hvad man kallar ett kinkigt ämne. Men hvarföre icke göra försöket, så vida det kan leda till större ömsesidig tillfredsställelse? Visserligen har det försökts förut och misslyckats. Unionskomitens arbete har icke lemnat något praktiskt resultat, fastän det sannerligen icke var små förmågor, som sutto i den. Emellertid hindrar detta icke att man försöker en gång till för att kanhända lyckas Lättre. Så mycket om förslaget till en sådan granskning. Om sjelfva saken är det svårt att yttra sig på dess närvarande ståndpunkt, enär grefvens id — det måste erkännas — är allting annat än klart och bestämdt utryckt. Det blir tid att närmare afhandla den först då man får se den i form af bestämda förslager. Tiden skall nog räcka till att diskutera den. Saken har många praktiska svårigheter, och vi tvifla på att den kan genomföras i en handvändning. När vi nu öfvergå från sjelfva förslaget till motiveringen af detsamma, så kunna vi icke annat än beklaga, att ett sådant arbete, som -detta, har utgått från en sådan man, som grefve Anckarsvärd har varit ansedd för att vara. Vi beklaga det icke för vårt lands skull; ty oss kan det ej göra någon skada, att en ansedd svensk statsman komprometterar sig i så hög grad, Vi skulle beklaga det äfven om det ej i ringaste mån vidkomme våra egna intressen — äfven om det hade skett hos en nation, med hvilken vi icke hade något slags förbindelse; ty det gör alltid, när och hvarhelst det inträffar, ett nedslående och sorgligt intryck att se en ansedd man nedbryta sina egna antecedentia och förringa sitt anseende på ett så sorgligt sätt, som det här skett med grefve Anckarsvärd. Det är väl menadt att vara en demonstration mot norrmännen; men härutinnan har det helt och kållet förfelat sitt mål. Mot ett sådant anfall ha vi ingen vrede att sätta; vi ha endast medlidande och konsideration för den gamle mannen. Han förmenar, kantänka! att vi norrmän ha svenskarnes välgörenhet atttacka för hvad vi äro, och att vi ha mottagit vår frihet och sjelfständighet som en frivillig eftergift af svenskarne. Sannerligen en mycket naiv tanke! Det synes ju af grefve Anckarsvärds hela tankegång, som han med naiv öppenhet lägger i dagen, att till och med han, som likväl borde vara en liberal man, ännu i denna stund harmas öfver att Kielertraktatens bestämmelser rörande Norge ej gingo i fullbordan. Men hur kan han väl inbilla sig, att han skall få någon menniska till att tro, att Sverge frivilligt uppgaf den genom Kielertraktaten tillförsäkrade besittningen af Norge? Sverge hade fått Norge