Aftonbladet – 21 november 1859, sida 3

Ridderskapet och Adeln, Öfverläggning om Grefve Adlersparres motion angående biskopsembetenas indragning. Öfverläggningen öppnades af frih. R. Cedorström, som yttrade, att man vid åhörandet af den lekande ton, uti hvilken motionen var affattad, skulle kunnat tro att allt varit endast ett snillrikt skämt af mo tionären; men så var icke fallet. Motionen hade trots sitt humoristiska innehåll, blifvit väckt på fullt allvar. Talaren fann dock motionären hafva begått ctt väsentligt fel, då han vid författandet af en mo tion af så genomgripande slag, lemnat helt och hållet ovidrördt huru stiftsstyrelsen skulle organiseras i fall biskoparnes embeten -blefve indragna. I betraktande af de många vigtiga och maktpåliggande göromål, som tillhörde biskoparnes embeten, och med fästadt afseende på det förhållande att ganska mycken och ovanlig arbetskraft fordrades för att nu rätt sköta ett så vigtigt kall, ansåg talaren det helt och hållet omöjligt för någon mensklig förmåga att inspektera och styra så stora stift som de trenne, uti hvilka motionären velat indelå riket. På dessa och flera grunder kunde talaren icke understödja den väckta motionen. Statsrådet grefve Henning Hamilton yttrade: Det lönar i allmänhet icke mödan att begära ordet och yttra sig före remitterandet af en motion, emedan utskotten mer än en gång visat at: de vid motionen åtföljande anmärkningar icke fästa det ringaste afseende. Äfveh med fara att så nu kan blifva fallet ansåg talaren sig likväl uppmanad att med några ord uttala sig rörande motionen. Det är i allmänhet med en mängd motioner som med menniskor: man talar vid deras vagga, sedermera gå de tyst och stilla sin väg fram, derpå talar man några ord vid deras graf, och slutligen måste de stiga ned i glömskans djup för att gömmas och glömmas. Men. liksom det finnes menniskor, så finnes .det också motioner som ådraga sig en viss uppmärksamhet, äfven om börder skulle vara deras enda företräde. Så är förhållandet med denna motion. Motionären yttrar i början af sitt anförande, att han öfver allt i landet har hört sägas, det biskopsembetena utgöra en onödig statslyx allt: för för kostsam för ett. fattigt land. Talaren ville icke bestrida att sådana meningar kanna göra sig gällande i de kretsar, inom hvilka motionären umgås och vistas, men hade sjelf fått en alldeles mot satt erfarenhet. I ett fall ansåg talaren dock att barns och motionärens erfarenhet skulle kunna sammanstämma, nemligen i fråga om hvad som tilldrog sig vid sistlidne riksdag, då ständerna föreslogo en reglering af biskoparnes löner. Man måste väl antaga att innan rikets ständer framburo denna sin önskan, hade de noga betänkt saken, och de hade väl icke begärt denna lönereglering, om icke deras mening varit att biskopsembetena skulle bibehållas. Motionärens nu framstälda förslag bör således ieke af ständerna antagas. Det vore obilligt att fordra, det motionären skulle känna alla författningar rörande kyrkolagstiftningen och således kunna inse vigten och. mångfalden af biskoparnes göromål; men äfven i dagliga lifvet kan man icke underlåta att påminnas om deras vigt. Biskoparne hafva den högsta uppsigten öfver fattigvården, själavården och de kyrkliga förhållandena, de hafva sina vidsträckta inspektionsresor att göra, och i oroliga tider, som den närvarande, skola de med det öfriga presterskapet öfverenskommg? om de mått och steg, som äro att vidtaga för att stilla slitningarne inom kyrkan. Alla dessa olika bestyr kunna icke fullgöras på nöjaktigt sätt af en centralstyrelse, och om man vill vara rättvis, måste man medgifva, att Sverge bland sina biskopar i alla tider räknat män som varit en prydnad och en ära för nationen. Namnen Franzen, Agardh, Walin och Tegner må anses för en statslyx, men det vore en statslyx, som, enligt talarens åsigt, ingen motionär skulle kunna motionera bort, och det är en lycka att så är. Man har vid flera riksdagar talat om att öfverlåta biskoparnes embetsgöromål åt domprostarne; dermed vore dock intet vunnet tyKnamnet gör härvidlag