Aftonbladet – 21 november 1859, sida 2

och ?Wallensteins läger? gåfvos, var särdeles lyckad. Den sednare isynnerhet utfördes med stor militärisk verve och ett samspel, så lant man ännu aldrig sett det i Berlin. Man trodde sig försatt uti trettioåriga krigets lägerlif. Jag vill ej dölja för edra läsare, att till och med vid denna föreställning, till ära för en nationel fest, berlinerhumorn icke kunde undertrycka en anti-österrikisk point. Då armåns missnöje utbröt öfver den från Wien ankomna befallningen, att låta den från Böhmen marschera till Nederländerna, var denna sinnesstämning isynnerhet märklig. Trumpetarens ord: ?Den, som icke betalar oss, let är kejsaren!? blefvo tillämpade på Österrikes deficit och det nyligen, till förskräckelse för innehafvarne af österrikiska lånet, upptäckta öfverskridandet af den stipulerade pappersmyntsutgifningen, samt applåderades under skratt. — Då den förste kyrassieren öfvermodigt yttrar: Wollen uns nicht von den Pfaffen und Schranzen. Herum lassen föhren und verpflanzen! hörde man studenterna på parterren mumla: Ja, ja så är det än i dag! Giulay Magenta!v .. Dessa flyktiga, specifikt preussiska intryck. hvilka jag i förbigående nämner, såsom karakteristiska symptomer, kunde emellertid icke störa aftonens harmoniska rörelse. — Representationen slutade med en skön apotheos af Schiller, uti en lefvande bild, med magisk belysning, framställd på ett värdigt och poetiskt sätt. Mindre väl ordnade och ädelt hållna vorc festföreställningarne uti Krollska etablissementets salar, hvarest de lefvande bilderna ick: rätt väl lyckades, och icke alla talarne fing: ordet. Deremot firades festen med hänförelsc af studenterna, emedan, Schiller framför all är ungdomens skald. Åt Ernst Moritz Arnd: utbragtes en dundrande toast, och en festhelsning sändes honom genom telegrafen. Ett skönt intryck gjorde de instämmanden. som ankommo till festen, från tyskar i främ mande länder. Dylika ankommo från tyskarn: i Marseille och Göteborg. Göteborgarnes te legrafiska helsning offentliggjordes på aftonen af festdagen uti National-Zeitung ocl framkallade derigenom en välgörande sensa tion, emedan det säkert isynnerhet är det öfver hela jorden, hvarest.tyskar bo, utbredd: deltagandet, som gifvit festen dess höga värde. och upphöjt densamma öfver många, den stor: nationalfesten icke värdiga sidotilldragelser. Vi vilja ej uppgifva förhoppningen, att dett: sköna ögonblick, uti hvilket Tyskland en gång kände sig enigt, skall långt härefter uppdraga lysande strimmor, och med de rikaste impul ser för lång tid befrukta nationens gemensamma lif. (Från en resande landsman.) Den 15 Nov. 1859. Hvad ligger närmare att tala om, än hundrade årsdagen af Schillers födelse! Redan långa veckor förut alla tidningsspalter fyllda med beskrifningar på de storartade förberedelserna; man grep djupt i sitt ordkrams säck: nu eller aldrig skulle Tyskland visa, om det visste att fira sin ädlaste skald, om det var värdigt att hafva egt honom. Allt skulle dock stå tillbaka för glansen och prakten i Berlin, denna intelligensens hufvudstad?. Den 10:de märkte man, att Berlin är polisens hufvudstad. Redan tidigt på morgonen omöjligt att komma fram, så stor var trängseln på gatorna af — polis. I alla hörn kårer uppställda, ordonhanser isporrsträck genomkorsa staden i alla riktningar. Så ungefär måtte det se ut, när en statskupp är i förlossningsstunden; så yttrar sig äfven våndan af ett ondt samvete. Det var ej Schillers ande, som hvilade öfver staden. Klockan 10 f. m. samlades på Unter den Linden alla i staden varande skooch hattmakare, tunn-, bokoch borstbindare; med ett ord: allt som kunde sälla sig till något skrå. Samlingen var lysande. Alla hade de öfver sina axlar brokiga sidenband och voro samlade kring sina fanor, den ena prydd med en stöfvel, den andra med en borste o. s. v. Musiken spelade upp, och uppspelta af de på vägen tömda fältflaskorna, kommo Schillerfirarne fram till Gendarmenmarkt: Här stodo de nu, beundrarne af den ädle skaldens sångmö. De fleste af dem visste sannolikt mycket litet om den, hvars hundrade årsdag dei: dag firade, mången visste icke om han värit. fogel eller fisk. Nu sjöngs en kort sång, en borgmästare steg fram och knackade på grundstenen, och — Berlin hade gjort nog för Schiller. : 7 Att vidde höga ljuspriserna staden på qvällen ej skulle blifva allmännare illuminerad, var för den, som aldrig så litet kände tillinvånarnes skrot och korn, ej oväntadt; så mycket mer värde satte man derföre på det herrliga månskenet, hvilket inbjöd litet hvar till en promenad i den friska och rena Novemberluften. Nyfikenheten samlar många kring 727 TR ÄR RR OR AR a ne RR Garn ARR RET