Aftonbladet – 19 november 1859, sida 3

bondeståndet i detta ömtåliga ämne. Ola Jönssök från Skåne gillade principen, att förhållandet emellan de olika ståndens representatiohsrätt också skulle bestämma : förhållandet mellan deras skyldigheter att vidkännas utgifter till staten. Ingenting kunde I bättre än en sådan motion visa orimligheten af att adel och prester, hvilkas antal förhåller sig till allmogens måhända såsom 1 till 1200, skulle hafva hälften i lagstiftningen ; hån -fann således motionen vara eå ypperlig påminnelse om behofvet af en genomgripande representationsförändring: . Anders Eriksson från Elfsborgs län fann det omöjligt att utföra: det väckta förslaget, äfven om det vore rättvist. Han kunde nemligen icke finna något sätt att fördela bevillningen inom de olika stånden. Huru skulle t. ex. de tre ledamöter af adeln, som nu äro representanter i borgareståndet, beskattas i detta fall? Han ville att motionen skulle återtagas. Motionären förklarade, att om han häft ringaste förhoppning att en sådan motion skulle framkomma från något annat stånd, så skulle han lika med Östman ha önskat att den icke kommit från bondeståndet. Med anledning af Anders Erikssons yttrande ansåg han att rättigheterna borde bestämma skyldigBeterna och bevillningen fördelas efter rösträtten till representationen. Mengel ville helst, att de tre stånden, som beslutat Kröningen, skulle hbafva betalt hela kostnaden, naturligtvis med afsägelse från bondeståndet att deltaga i högtidligheten, men man kunde ju försöka med föreliggande förslag så länge. Han fann motionen så mycket mera förtjent af framgång, som det vore önskligt att sådana extra nöjen blifva allt förre och färre. Rosenberg godkände de principer, hvarpå motionen var grundad och skulle hafva velat instämma med Mengel, ty bondeståndet blir väl ändock det, som får minsta glädjen af saken, ehuru det troligen får draga tyngsta bördan deraf. Men han fruktade, att ståndet skulle isolera sig från medstånden å ena sidan och regeringen å den andra, hvilket kunde inverka menligt på önskningar, som det framdeles Kunde komma att framställa, och med honom instämåe Lars Gustaf Andersson, Anders Jonsson och Olof Olssön från Wermland, Jöns Persson m. fl. Erik Ersson anmärkte, att om förslaget gällt alla skatters fördelning på det föreslagna sättet, så kunde han hafva velat derpå ingå, men för det enstaka fall, som här var i fråga, var han mest benägen att ibstämma med Rosenberg, och med honom instämde Sven Haraldsson, Mällmin, Hultman, Paul Andersson med flera. Olaus Eriksson ogillade motionen, så framställd söm den var för detta enstaka fall: Nyqvist trodde motionärens hufvudsyfte hafva varit. att man borde, då man är generös att bevilja ahslag, äfven vara generös i annat, och förmodade att hvarken meästånden eller regeringen skulle låta leda sig af någon obenägenhet mot bondestånaet vid besluten -om dess framställningar. För öfrigt hade bondeståndet icke velat undåndraga sig kostnaderna i fall konungen vill låta kröna sig, utan hade det blott ieke velat gå in på någon önskan derom, såsom onödig och olämplig: ä Larsson ville icke att bondeståndet skulle köpa gunst, hvarken af regering eller medständer, och lofväde att väcka mötion om alla skatters fördelning på samöfa sätt som nu vore föreslaget, och Per Persson från Wermland, som äfven undertecknat motionen och utiderstödde den, lofvade detsamma, hvarpå den remitterades till bevillningsutskottet. Johannes Andersson från Skaraborgs län hade väckt motion att hela bankovinsten skulle få af banken användas. Hela ståndet instämde deri vid remissen. Derjemte remitterades motioner af Johan Carlsson om skatteförenkling och:g: dskatternas kapitaliseridg, samt af Cederskog om skjutsoch traktamentsersättning åt nämndemän vid syner och andra extra förrättningar. SNART