Aftonbladet – 18 november 1859, sida 2

vigten af Italiens rustningar yttrar han: Vapen, organisation och disciplin utgöra ett folks verkliga styrka. Den aktning det tillvinner sig står i förhållande till dess styrka. Det är på denna grund allena som hvarje lands oberoende bör i sjelfva verket hvila. Efter att ha uttryckt vissa betänkligheter i fråga om de personer, som nu kommit till makten, fortfar brefskrifvaren sålunda: Jag vill dock hoppas på en bättre ställning. Jag vill hoppas, att italienarne, uppeggade af den skymf emot deras land, som Frankrikes fordringar innebära, skola resa sig för att häfda rättigheten att sjelfva välja sin regering, och att de skola gripa till vapen, hvilka ensamma kunna försäkra dem om berörde rättighet. Det finnes emellertid inom Italien en man, som på samma gång eger ett hufvud för att leda, en hand. för att utföra och ett hjerta, som säger honom hvad som måste göras. Denne man är Garibaldi: Jag vill fortfara i den tron, att alla dessa stora förhoppningar icke nu för ett ögonblick vaknat i Europa för att genxast derpå qväfvas och besvika verlden. Jag vill fortfara i det hopp, att italienarne icke skola visa sig ovärdiga sin lott, och att de fasthålla i sina hjertan ett mål, högre än det, mot hvilket Frankrike vill rikta deras blickar. Låtom oss åtminstone sympatisera med dem, som nu befinna sig i samma ställning som fordom vi sjeliva, och läggom i deras händer de vapen, som ensamma kunna fullända deras befrielse. Framgången beror f Guds vilja; men så snart de få vapen i änderna, skola de åtminstone kunna, i stället ör att låta sig utan motstånd ledas som hjordar, ärorikt falla som soldater på slagfältet, och sålunda tillkämpa sig det sköna namn, som man i alla tider gifvit dem, hvilka gå under vid försöket att befria sitt fosterland. Enligt ett nyligen ankommet telegram, har Garibaldi lemnat befälet i Centralitalien. Vi hoppas, att detta icke måtte innebära en framgång för Frankrikes politik, hvilket den samtidigt ingångna underrättelsen, att England deltager i kongressen, äfven synes vederlägga, utan fasthellre att man blifvit ense om erkännandet af italienska folkets sjelfständighet, och att Garibaldi sålunda ej längre behöfves emot påfvens och Neapels armåer. i