Aftonbladet – 18 november 1859, sida 2

NR RE re an on de ora sn AA EE bjuder dem detta sken af fördel endast för att till gengäld kunna påräkna deras understöd för enskilta, för landet och dess allmoge helt och hållet främmande intressen. com De tre fredstraktaterna äro nu omsider undertecknade i Zirich, och Frankrikes utrikesminister har i ett cirkulär deröfver afgifvit officiella kommentarier. Grefve Walewsky förklarar deruti, att konferensen iZirich icke egde att företaga någon lösning af de frågor, som intressera orepresenterade parter, och hvilka för öfrigt tillhöra en europeisk kongress opefogenhet. Det är sålunda som hertigarnes rättigheter blifvit af Frankrike och Österrike förbehållna, samt nämnde makter kommit öfverens om de åtgärder, som enligt deras tanke syntes bäst kunna ordna ftaliens kommande ställning. Men frågan står öppen — hr Walewsky förklarar det uttryckligen — för de kombinationer, som kongressen kan finna mest lämpliga för ordnandet af halföns nya ställning. Monitören, som i en not af den 12 dennes klandrar det af Central-Italiens konstituerande församlingar fattade beslut att uppdraga regentskapet åt prinsen af Carignan, synes härvid ha förgätt, att italienarnes rätt att välja sig en styrelse — denna må nu vara hvilken som helst — är obestridlig; att Frankrike sjelf mer in en gång utöfvat denna rättighet, och att ingen är befogad att sätta sig häremot, icke ens en kongress, Hvad Englands ställning till den italienska frågan och till:kongressen angår, så finner man af inrikesministern sir Cornewall Lewis tal på lordmärens bankett, att England ännu icke ens erhållit någon officiel inbjudning att i kongressen deltaga; således ännu mindre kunde ha — såsom vissa utländska tidningar påstått — redan blifvit ense med Frankrike om programmet. Då för öfrigt nämnde inrikesminister i afseende på den af Frankrike så mycket omhuldade restaurationen vid Lerörde tillfälle yttrat sig i alldeles samma anda som lord John Russell, så kan sir Lewis förklaring betraktas såsom en replik på Napoleons bekanta bref till Vietor Emanuel. Här synes sålunda en stor meningsskiljaktighet ännu vara rådande emellan de båda vestmakterna i denna fråga. Times anser emellertid alltsammans bero på huru man vill tyda det af kejsaren begagnade uttrycket: Frankrikes önskningar. Menar .han härmed vilkor, hvarförutan. han icke vill erkänna Italiens nationalitet, så är det klart, att England icke kan taga del i någon kongress. Menas dermed åter ej annat än en framställning, som det står Italien fritt att antaga eller afslå, så äro svårigheterna ej längre oöfvervinnerliga. I sednare fallet skulle Napoleon III ej ha annat öfrigt än att; såsom många före honom hafva gjort, beklaga menniskoslägtets otacksamhet. Man påstår, att alla stormakterna numera beslutat att i afseende på Italien iakttaga noninterventionsprincipen, hvarvid Ryssland ensamt vägrat att erkänna den grundsats, att undersåtare ha rätt att välja sig regenter, en protest, som är af föga vigt i fråga om underhandlingarnes praktiska resultater. Alla stormakterna äro emellertid ense derom, att ingenting värre än ord skall sändas öfver Alperna till ledning för de italienska folkens handlingssätt. Vi tro oss derföre — fortfar Times — kunna lyckönska italienarne att sjelfva vara fullkomligt herrar öfver ställningen. Det blir nu deras eget fel, om de icke ordna sina angelägenheter utan att bry sig om hvarken Villafrancalöftena eller de ännu högtidligare dokumenter, som af diplomaterna i Zirich blifvit ratificerade. De franska blad, som sysselsätta sig med med tolkning af de kejserliga orakelspråken, ha numera upphört att påminna florentmska folket hurusom Frankrike är den enda makt, som går i krig för en ide. De uttrycka nu i stället endast en förhoppning, a.t italienarne skola med aktning emottaga råd af deeuropeiska makterna, hvilka äro fulla af sympati för Italiens sak. Italien växer till för hvarje dag. Litet mera energi, som likväl ej bör öfverträda moderationens gränser; ett vidhållande af landets nuvarande fasta ställning; en aktningsvärd och förenad armå; ett vist och välbetänkt framåtskridande emot en praktisk enhet, sammangjutande de fyra församlingar, hvilka redan nu visa sig så underbart enstämmiga — och kongressen skall, ifall den någonsin sammanträder, finna sitt arbete på förhand undangjoråt, samt att råden komma för sent; att, under det den öfriga verlden af olika skäl förenade sig om att gifva Italien full makt att sjelf ordna sina öden, Itahen hade skyndat att begagna sig af tillfället; att det sjelf genomfört sin pånyttfödelse. samt att Europa, ifall det ej är beredt på att tvinga Italien att åter blifva sådant det var. ej har qvar någon annan utväg än att erkänna det sådant det är.n Det är numera allmänt bekant, att stämningen i England är sådan, att ingen minister der skulle våga föra ett annat språk än det, som man hört från lord Russell och sednast från sir Cornwallis Lewis, och 2mes påstår, att om den inflytelserikaste ledare inom underhuset skulle vilja föreslå de italienska hertigarnes restauration, så finge han icke 20 ledamöter på sin sida. Ett ytterligare prof på huru allmän denna stämning är, äfven bland de mest konservativa, finner man i ett nyligen från lord Ellenborough till lord Brougham offentliggjordt bref i anledning af den i England öppnade subskription, i ändamål att för Garibaldis räkning anskaffa en million gevär. Brefvet andas en stark ovilja och misstroende emot Frankrike, och den gamle torylorden förklarar sig redan