Aftonbladet – 17 november 1859, sida 3

skäl använda det uttryck, som vår snillrike biskop Agardh plägade begagna när någo befans vara rätt rasande, nemligen: Det ä1 för galetl Då fråga är om ordnandet af ett fullt betryggande försvar för fosterlandet, kan det omöjligen vara rätt att dervid till utgångspunkt taga vär lilla stående armå — stammen, och att, hufvudsakligen efter hvad som bäst konvenerar den och lättast ämpar sig att med den förena med bibehållen yttre-ståt och hållning, utföra organisationer; utan man måste se frågan mera i stort och börja i rätta ändan. Man måste newligen tänka sig fosterlandet utsatt för möjligast. största fara, och denna så stor: att hvarje medborgare ovilkor gen måste deltaga i ansträngningarne att den möta och mota; d. v. s. resning i massa, allmän folkbeväpning, landstorm. Det är således ej från stammen organisationen skall utgå, utan ifrån roten — landstormen. Är blott landstormen glödande af fosterlandskärlek, stridbar och stridfärdig, blifver det ej svårt att organisera ett fullt tillförlitligt försvar; men är den liknöjd, förvekligad och helt och hållet okunnig i stridskonsten, då skall äfven den yppersta stam intet kunna uträtta med den. Hufvudsaken är således att få landstormen till: hvad . den bör vara. Fosterlandskärlek lifvas genom klok lagstiftning, som befordrar allmännare och jemnare spridd välmåga, trefnad och lycka; stridbarhet framkallas genom en klok barnauppfostran, härdande lefnadsvanor, gymnastik och exercis i alla skolor och öfriga läroverk; stridsfärdighe måste beredas genom ändamålsenliga vapenöfningar, vid den tid då ynglingen öfvergår till man, och dessa skickligt ledas af den stående armån, som gjort vapenyrket till tt lefnadsmål. Äfven den bästa landstorn kall emellertid föga uträtta, om den ej på jörhand är militär:skt ordnad, d. v. s. att i faransögonblick hvar och en vet sin plats och hvem hamn har att lyda. Krigskonstens nuvarande ståndpunkt nöjer sig dock ingalunda med blott en sådan landstorm, utan kräfver naturligtvis dessutom en aktiv arme, saramansatt af alla nu brukliga vapen. Till bildande af den aktiva armån tages då af landstormens yngsta årsklasser och sådana till ett antal som afpassas efter fiendtliga styrkans storlek. Det är denna del af folkbeväpningen, som stommen har att på möjligast bästa sätt ordna till en efter tidens fordringar afpassad arme. Stammens numerär är begränsad; dess duglighet och skicklighet äro deremot obegränsade: hvadan der föreligger ett vidt fält för ifrigt sträfvande till fullkomnande. Stammen måste ju organisera hela den till aktiva armen behöfliga styrkan; och sålunda får vid mobiliseringsplanens uppgörande ej ensidigt afses hvad som enligt alla konstens reglor är bäst, utan hvad som med förhanden varande medel och tillgångar är möjligt att åstadkomma. Stammen måste kunna använda de större eller mindre massorna, likasom man i eh borrvind inpassar ifrån det fina sylborret — hela borrsatsen igenom — ända till det största centerborret. Liknelsen torde, hvad vanligt är med sådana, vara något haltande; men jag finner i hast ej någon merå passande; hafvande den uppfyllt sitt ändamål, om den lyckats attförtydliga min mening. Den 11 Nov. 1859.