Aftonbladet – 17 november 1859, sida 2

vandrade utan mål för mina steg bort öfver Plaza de la Constitution, stod en stund der och betraktade dess ålderdomliga ayuntamiento eller rådstuga. Genom ett nät af smala slingrande, med platta stenar lagda, svala och skuggiga gator kom jag sedan, jag vet ej rätt hur, ut ur den egentliga staden och ner till. den sandiga stranden af Guadalquivir, der stora hopar af den svarta andalusiska svinracen låg och vältrade sig i solsteket. De hade nyss inkommit från sina beten i ekskogarna i ber strakten, der de ätit sig smäck feta af söta ek-ollon, den frukt, bellotas, som ofta utgjorde den irrande Don Quixotes enda näring. — Tanken på Cervantes. förde mig till tanken på hans tjufoch kanalje-novell Rinconete y Cortadillor (smygvrå-mannen och börsbeskäraren.) Den spelar till en stor del just i denna utkant af Sevilla. Framför mig, tvärt öfver floden, hade jag nemligen förstaden la Triana, zigenarnas, los Gitanos, tillhåll. Ur ett ruskigl näste vid flodstrand:n knäppte kastagnetter, surrade guitarren och sjöngs en spansk melodi. Kanske var det blott en inbillad likhet, men kanske var det verkligen, såsom jag tyckte mig höra, la perla de Triana, man sjöng derinne: den friska flickan med den bruna hyn,, som har till ögon två solar, och hvars ansigtsuttryck och behag ingen man kan emotstå,, så att visans författare, hvars ögon svider af att han sett på henne, säger sig vara grufligen frestad att ta hennes far till svärfar, ehuru han är svart som tjäran — — — Jag kunde dock ej förvissa mig om bhuruvida det var denna visa eller någon annan; ty det var för sent att bege sig öfver floden och intränga i dessa osäkra nästen. Solen gick redan ned. Kyrkklockorna ringde till ia oracion, stunden för aftonbönen: och för hemliga kärleksmöten. Några ögonblick brann