Aftonbladet – 15 november 1859, sida 3

1 RIKSDAGEN. Borgareståndet. Öfverläggning om Kröningsadressen. Enligt löfte i lördagsbladet återkomma vi här till en redogörelse för den öfverläggning, som i borgareståndet föranleddes af expeditionsutskottets förslag till den i tre stånd omedelbart beslutade skrifvelse till H. M. konungen om utsättande af dag för D. M:s kröning. Ordet lemnades först åt Hr Blanche, som förklarade sig böra erkänna att han gjort sig skyldig till förebråelsen ått, när denna fråga först i ståndet väcktes, icke hafva begärt motionen på bordet, på det att ståndet kunnat få taga förslaget i närmare öfvervägande. Orsaken härtill hade dock legat i den modesti, som är naturlig hos den nyblefne representanten, då han finner sig i en krets af så många erfarna och utmärkta dagsmän. Dock hoppades talaren, att denna nsla hädanefter icke skulle inverka på honom mer nödigt är. Då han nu tog till ordet med anledng af det inkomna skrifvelseförslaget, kunde det naturligtvis icke vara hans afsigt att motsätta sig adressen, då denna en gång är af ståndet beslutad; men några af de motiver, dem expeditionsutskottet i densamma inlagt, kunde talaren icke låta utan anmärkning passera. Det tycktes nemligen, så vidt af en flyktig uppläsning kunde dömas, som om uti detta förslag till adress ginge igen åtskilliga i den väckta raotionen förekomna hänsyftningar på ett samband emellan stat och kyrka, hvilket skulle genom kröningen symboliseras. Sådana yttranden trodde talaren likväl mera vara på sin plats inom Vatikanens ovarar än i det fria Sverge. Det föreställningssätt, som de uttrycka, härrörer från katolicismens mörkaste tid, men har längesedan börjat blifva så urmodigt, att till och med i visssa katolska länder man uumera ganska länge låter kröningen anstå. Det nåste derföre väcka förvåning att, då man här aner sig böra från folkrepresentationens sida göra en ramställning angående en nyblefven konungs kröning, man icke åtminstone reducerar framställningen till n enkel anhållan. Det vore för att få den beslutade idressen i denna riktning förändrad, som talaren ansåg sig böra påyrka förslagets återremitterande till cxpeditions utskottet, och han vore förvissad, att ett sådant beslut skulle vittna om den goda smak och det sunda förstånd, som råda i borgareståndet. Hr Björck förmälde, att då kröningen numera ulmänt ansåges såsom blött en ceremoni, vid hvilken man icke fästade någon vigt, hade han icke ämnat söra några anmärkningar vid den föreslagna adressens innehåll. Men då hr Blanche ansett densamma vöra uttrycka en riktigare åsigt om kröningscerem ovien, och talaren fann hvad som i detta hänseende blifvit anmärkt vara fullkomligt riktigt, förenade han sig om yrkandet på återremiss. Hr Kock hade icke egnat en noggrannare uppmärksamhet åt förslagets innehåll vid den nyss skedda ppläsningen, enär det icke plägade vara vanligt att nägra anmärkningar gjordes vid expeditionsutskottets örslag till underdåniga skrifvelser. Han anhöll deröre nu,att förslaget måtte än en gång uppläsas. Sedan detta skett, fick hr Kock åter ordet och förklarade sig anse adressen affattad i så knapphändiga ordalag, som det gerna vore möjligt, hvarföre han yrkade bifall. Hr Trägårdh hade icke kunnat finna att förslaget innehölle några yttranden af den beskaffenhet, om hr Blanche antydt, och trodde detsammma böra bifallas. Hr Blanche förklarade sig äfven vid den för nyade uppläsningen icke ha kunnat höra annat, än att i motiverna till framställningen verkligen häntydes derpå, att kröningen står i samband med konungamakten. Detta fann talaren vara en så äkta urtyp från sjunde seklet, ett så äkta katolskt, till och med i de katolska länderna öfvergifvet föreställningssätt, att han, då han varit lycklig nog att födas i det 19:de århundradet, icke kunde underlåta att deremot nedlägga sin bestämda protest, hvilket vore så mycket nödvändigare, som vi lefva i ett land, som i mer än trehundra år varit frigjordt från katolicismen. Hr Sohwan ville påminna derom, att vi visserligen i trehundra år varit fria från katolicismen, men att vi icke i trehundra år varit fria från kröningsceremonien. Och man måtte för öfrigt säga hvad man ville, stode det likväl fast, att tanken på kröningen vuxit tillsammans med föreställningen om konungastyrelse och att folket vill hafva sin lagkrönte konung. De, som äro missnöjda med det föreliggande förslaget, torde också böra gifva tillkänna hvad de önska sätta i stället. För sin del fann talaren ingenting att anmärka och yrkade derföre bifall till förslaget i dess nuvarande skick. Hr Boman ansåg, att då adressen nu en gång vore beslutad och då det föreliggande förslaget, så vidt han kunnat finna, vore affattadt blott i vanliga höfliga ordalag och icke innehölle annat, än hvad som är sant, förefunnes icke något skäl tillven återremiss, Hr Hjerta sade sig hafva begärt ordet för att fästa uppmärksamheten på en oegentlighet och en oriktighet, som i förslaget förekomma. Oegentligt vore det yttrandet, att föreställningen om kröningen sammanvuxit med folkets föreställning om köonungastyrelse. Man hade ju ett påtagligt bevis på motsatsen, då bondeståndet enhälligt beslutat lägga motionen till handlingarne. Oriktig åter är den i skrifvelsen förekommande antydan, att kröningen skulle vara föreskrifven i successionsordningen. Ordet krönas förekommer blott på ett enda ställe i successionsordninsen eller egentligen endäst i inledningen till densamma och har der uttryckligen afseende endast på stiftaren af den nuvarande dynastien, hvaremot inzenting derom förekommer, hvilket kan anses såsom ett för all framtid gallande stadgande. Det vore deröre utan tvifvel riktigast, att ständerna uti den skrifvelse, som blifvit beslutad, uttryckte, det de, såsom en gärd af personlig tillgifvenhet för H. Maj:t vår nu regerande konung, anhålla, det han ville utsätta dag för sin och sin gemåls kröning. Hr Blanche, som hade ånyo begärt ordet innan hr Hjerta yttrat sig, förklarade att han ämnat säga just detsamma som den siste talaren andragit. Förslagets förkastande af bendeståndet ådagalade, att den föreställning hos folket, på hvilken hr vice talmannen hänsyftat, blifvit uppryckt med rötterna. Så har dn äfven blifvit i grundlagen; ty man finner, att medan uti den före 1809 gällande förfatiningen förekom ett uttryckligt stadgande, att konung skulle trönas, hafva deremot 1809 års grundlagsstiftare alldeles uteslutit hvarje bestämmelse derom, och det torde svårligen kunna påstås, att detta skett utan moget begrundande. Hr Schwan hade önskat, att de med förslaget missnöjde skule uppgifva något annat, och talaren ville med anledning deraf förklara, att om ståndet hedrade honom med förtroende att afgifva ett aytt försläg skulle han visserligen tilltro sig att på stående fot åstadkomma ett sådant. Men då detta väl icke torde ifrågakomma, fullföljde han sitt yrkande om återremiss. Hr Ditzinger trodde, att hr Schwans yttrande vid motionens framläggande, att dylika framställningar från ständernas sida alltid tillförene varit vanliga då en ny konung uppstigit på tronen, utgjort hufvudsakBIS SINN ESO åar Vad EN er Fong Får SE ere: la, ER