Aftonbladet – 15 november 1859, sida 3

talmannen förklarade sig anse propositionen vara med ja besvarad och votering icke begärdes, vår förslaget således att anse såsom af ståndet bifallet. Förändradt sätt för prostval. Motion af Sven Rosenberg från Skåne. Bland alla de frågor, som vid innevarande riksmöte komma att taga de särskilta ståndens eftertanka i anspråk, finnes säkert ingen, som i djup och vigtighet kan ens jemföras med, än mindre öfverträffa den, huru vårt kyrkoväsende skall för framtiden ordnas, hvilka förbättringar, som deri behöfva göras, så att både den enskiltes samvetsfrihet och det helas rättvisa anspråk på att skydda för en djerft påträngande upplösningsanda bibehållas vid hvarderas tillständiga rätt. Hura förbållas bör med dem, som icke längre trifvas inom den bestående kyrkans område, utan för sitt välbefinnande anse nödigt att utfiytta, och likt profeten bygga sig hyddor, hvarifrån de kunna åskåda hvad den ogudaktiga staden vederfaras skall, när de förmodade hämndedagarne inbrytay derom hafva vi anledning att vänta förslag från högre ort, och denna fråga kommer nog till tals i sinom tid. Den utgör således icke föremål för den motion jag härmed har äran för hedervärda ståndet framställa. Men det torde icke vara alldeles nog att reglera om friheter för dem, som utgå eller redan utgått ur kyrkan. Det är klart att skälet för deras utgående måste vara något verkligt eller inbilladt ondt inom den kyrka, hvari de anse sig icke kunna trifvas, och detta onda kan lätteligen, om det bibehålles, utöfva samma verkan på tusenden af dem, som ännu qvarstå; det kan såledeg blifva ett fortsatt utgående, som slutligen Medför samma verkan på kyrkan, som alltför starka åderlåtningar på menniskokroppen, isynnerhet om kyrkans egna barn snart komma att förmärka, det de äro mera styfmoderligt behandlade af sin förmyndare, staten, än de förlupna barnen. Att der inom kyrkan finnas icke så få anledningar till skälig klagan erkännes så allmänt, till och med af det stånd, som tyckes göra allt hvad göras kan för att behålla allt i sitt befintliga skick, att någon bevisning i detta afseende icke synes behöflig. Jag vill denna gång endast fästa mig vid ett enda förhållande, nemligen prestvalsförordningarne, hvilka, om de fortfarande bibehållas i sitt närvarande skick, säkert en gång skola medföra samma verkan i Sverge som likartade förhållanden medfört i Skottland, såvida icke innandess vår kyrka söndersplittrats i ett kaotiskt virrvarr med så många konfessioner som ledare. Anledning finnes till det antagande, att den dissenterlag, som kommer att föreläggas rikets ständer, innehåller förslag derom, att separalister från vår kyrka skola ega att sjelfva utvälja och tillsätta sina lärare eller församlingsföreståndare. Jag klandrar icke detta, ty ett sådant medgifvande är alldeles oundvikligt i en dissenterlag. Men hvad jag deremot nödändigt måste klandra och af allt hjerta önska förändradt, är det att staten och lagstiftningen håller kyrkans egna barn i ett djupare omyndighetstillstånd än affällingarne. Anses iessa, och det med rätta, tillräckligt kompe:enta att sjelfve välja sina församlingslärare, varföre må icke kyrkans barn tillerkännas samma myndighet, helst staten ju i detta afseende är fullkomligt i tillfälle att genom domkapitlen såväl pröfva de blifvande kyrkolärarnes skicklighet, som sedermera kontrollera och korrigera deras embetsverksamhet. Jag vill icke här försöka skildra den vanliga gången af prestesysslors tillsättånde med uillhörande ansökningar, sökandernas förtjenster beräknade i år, månader och dagar, dugighetens graderande efter gode mäns uppskattning, rättegångar om förslag och val, alldeles som vore frågan om delning af oskiftad mark ler arfskifte emellan aflägsna sidolinier; jag vill cke försöka en teckning af detta ringaktande :f menniskors heligaste och dyrbaraste önskninsar, söm så ofta förråder sig, isynnerhet vid patronella pastoraters tillsättning; jag vill bott säga: det är bedröfligt, djupt bjertskärande att någonsin den grändsatsen -kunnåt FN rr Brr ae NAO Noora