Aftonbladet – 15 november 1859, sida 2

den brant uppstigande staden och derofvan den vida, grå bergkammen med sina tre batterikrönta spetsar. — Vackert var det också deruppe på hotellets tak när mörkret infallit och staden reste sig svart och ljustindrande som en stor, slocknad, men ännu gnistrande kolmassa. ; Alla möjliga nationer och drägter hvimlar i Gibraltar om hvarandra: engelsmannen i uniform eller med den vanliga svarta hatten och fracken; spanioren i brokig andalusisk folkdrägt eller kastiliansk brun kappa; italienare, fransoser och andra europåer ireseeller sommardrägter; judar i långa, nattrockslika kaftaner, blå strumpor, gula tofflor och en blå s. k. fez eller rökmössa på nacken på det kortklippta, svarta håret; mohrer från Marokko i grå eller hvita burnuser med kapuschonger, uppdragna öfver hufvudet, nakna ben och tofilor på fötterna; negrer mer eller mindre halfnakna eller i-mohriska trasor; turkar och asiater med turbaner — civilisation och barbari, nord och söder, öster och vester! Och alla språk sedan i blandning, från våra vanliga europeiska språk, såsom det jernvägsbrådskande, allt öfverflödigt ljud eller formprål bortkastande engelska språket, det eleganta fransyska, det veka italienska eller det manligt harmoniska, ehuru stundom af wrabiska elementer hårda, spanska, till judaras hebreiska rotvälska och andra besynneriga österländska språk, som örat ej hinner eda, och slutligen såsom Afrikas tribut till pråkförbistringen det vilda, marokkanska, erbiskt-arabiska, ohyggliga tungomålet, som lästan endast består af strupljud, hväsningar ch aspirationer. Och bäst man från sitt fönter beskådar och lyss till allt detta brokiga vimmel, kommer kanske den dagliga midlagsparaden marscherande med sina röda ngelska uniformer och björnskinnsmössor un