Aftonbladet – 15 november 1859, sida 2

ste för honom gå i borgen o. 8. v. . Man bör således till hälften till garnisonen, när man bor i Gibraltar. Vissa verk, såsom t. ex. det inre af gallerierna, får man dock ej besöka utan särskildt tillstånd, och somliga både af dessa gallerier och af strandbatterierna får man alls icke bese. Efter kort uppehåll i Algeciras, der ångbåten, som var spansk, lade till, fick vi våra pass i ordning och gick ombord på en särskild liten årgbåt, som på en qvart ilade af med oss tvert öfver bugten och landsatte oss i Gibraltar. — Man inträder i Gibraltar genom dubbla rader af vallar, genom porthvalf och öfver vindbryggor, och öfver ett torg, omgifvet af bombfria kaserner samt hvimlande af soldater med deras hustrur och barn. Derefter vidtar staden, hvilken har blott en enda lång gata. som är beqvämt körbar. Den går utefter stadens hela längd, parallelt med stranden och öfver det enda egentliga torget. Det öfriga af staden ligger ofvanför, brant uppåt berget, med gator, som emellanåt öfvergår till trappor. I öfre kanten af staden finns dock också ett par körbara, fast branta gator, som med konst anlagts sluttande längs bergssidan, och som utanför staden fortsätts såsom artilleri-vägar kors och tvärs på klippan. Jag bodde i ett hotell vid torget och tätt vid stranden. Från det platta taket — ett undantag i Gibraltar — hade man en präktig utsigt öfver bastionsraderna vid stranden, den vida blå bugten med sina bundratals fartyg och de på andra stranden belägna städerna Algeciras och San Roque, båda hvitglänsande mot det släta sandgula landet. Bortom denna släta strandsträcka höjde sig präktiga rödgula bergsträckor med djerfva och ändock mjuka former, och med ett rikt färgspel at vexlande skuggor och dagrar bland ojemnheterna. Inåt klippan hade man öfver sig