Aftonbladet – 14 november 1859, sida 3

Ag Oo rr gifvit sin mening tillkänna angående de unionella förhållandena. Det är naturligt att det skulle alstra missnöje i Norge, då man fann sina önskningar, sina framställningar och sina yttranden, rörande detta vigtiga ämne icke från svensk sida vinna någon uppmärksamhet. Nu, då ämnet blifvit bragt å bane och ett tillfälle beredt för svenska folkets represen tanter att uttala den i Sverge rådande meutingen, skall sådant otvifyvelaktigt mer än något annat bidraga att undanrödja missförstånden och utjemna missförhållandena. Talaren hoppades nemligen, att det svar, som af rikets ständer kommer att lemnas, skall blifva på samma gång välvilligt mot Norge och värdigt Sverge. Sant är, att man icke bör upprifva gamla sär, men man bör äfven tillse att då man söker läka dem, som ännu äro öppna, man icke, då man helar på ett ställe, upprifver nya sår på ett annat. På grund häraf kunde talaren icke se någon olycka uti grefve Anckarsvärds motion, ehuruväl ett och annat uttryck kunnat vara mildare och bättre valdt. Första vilkoret för en utveckling till ett bättre blir dock alltid att man börjar utbyta tankar i frågan. Hr Lovån trodde att man vid bemödandena att åvägabringa en revision af unionsfördraget, hvilken otvifvelaktigt vore både önskvärd och behöflig, borde förbise och med försonligt sinnelag glömma de hårda ord, som tilläfventyrs blifvit å ömse sidor fällda, samt söka återförsätta sig på den punkt, der man stannade år 1814; och hyste talaren det förtroende till de båda folken, att de i sådant fall skulle beredvilligt räcka hvarandra handen till gemensamma sträfvanden för gemensamt bästa. Hr Schwan var långt ifrån att tilltro sig en så öfverlägsen törmåga eller så stor erfarenhet och lätt het att uppfatta mångsidiga förhållanden . att han skulle kunna uppträda med anspråk att ställa sig utom de svenska eller norska förhållandena och anse sig kunna bedöma den förevarande frågan, utan att hans individuela ställning, hans individuela åsigter mer eller mindre skulle inverka på hvad han yttrade. För sin enskilta del bad han om ursäkt, att han först i afseende på de norska förhållandena talide något om sin egen personliga ställning. Tal. hade å svenska sidan varit en af dem, som deltagit i den komite, hvilken benämdes mellanrikslagens komite. Framlidne H. M, konung Oscar fästade vid:denna komitå stora förhoppningar, och yttrade till ledamöternande tänkvärda orden: På eder, mina hrr, lägger jag det stora förtroende, att bringa denna förening till något resultat. Sådan den är, är den olycksalig och kan för framtiden icke innebära någo: godt. Han tillade derje nte: Om jag lyckas under min regeringstid göra föreningen till en verklighet, har jag uträttät kanske större saker än mången af Sverges fordna konungar. Korung Oscar var olycklig eller lycklig nog att aldrig uppleiva slutet eller resultatet af denna komitÅ: men en af hans gladaste dagar var den, då komiten underrättade honom att den enhälligt fattat beslut om att föreslå mellanrikslagen. För tal. och de öfriga ledamöterna hade det varit en oförgätlig dag, när svenskar och norrmän för första gången räckte hvarandra handen. Det förslag underskrefs, som är allom bekant, och man fästade dervid stora förhoppningar. Det strandade dock mot norska storthingets fattade beslut. Tal. hade i. början velat tillskrifva detta beslut en tillfällighet. Majoriteten idom en -rådslående försåmling beror: ofta :på en ren . slump, och tal. hade hyst den förmodan, att i ett blifvande storthing skulle man, efter närmare kännedom af förslaget, finna sig hugad avtändra åsigt och antaga livad som obekligen varit första steget till folkens: närmande intill hvarandra, till en praktisk gemenskap dem emellan. Långt ifrån dock, att något sådant numera vöre att hoppas, hade tal. funnit sinnesstämningen i Norge vara sådan och hafva utvecklat sig derhän, att något hopp om ön mellanrikslags tjllvägabringande icke mera förefunnes. Ett bevis derpå, bland många, vore, att en utmärkt ledåmot af komiten, representanten för Bergen, icke blifvit tervald, efter hvad tal. trodde:sig veta just till: följd af hans ädla och öppna uppfattning af sin pligt i denna fråga. Detta jemte förkastandet af förtlaget om brottslingårs utlvererande vöre ett-tydligt bevis på den norska sinnesstämningen, och man kunde icke räkna på någon förändring härutinnan, åtminstone icke inom närmaste framtiden, En värd talare hade yttrat, att 50 års ålder för en nätion vore detsamma som 5 år för individen; :Dettå vore sannt och likn Isen vacker; men med ö:te året börjar barnet att lära stafva, och derföre tycktes rätta ögonblicket vara inne att nu i Sverge öppet uttala sina åsigter, i fall det norska folket ändtligen kommit derhän att det börjat kunna stafva och lägga ihop. Norrmännen hade gjört afseende enda tå sina egna intressen, utan att fästa det ringaste afseende vid Sverges rättmätiga fordringar. Ett obestridligt faktum vore, att vid beräkningen af utgifterna tolf sjuttondelar komme på Sverges och. fem uttondelar på Norges del, och detta oaktadt hada torrmännen vid alla tillfällen, t. ex, då det varit fråga om att representera på utrikes ort, framstått med auspråk på fullkomlig jemlikhet med Sverge. D. tta vore orättvist. I den mån man bidrager och skattar till de båda staternas tunga och besvär, i ma mån borde man följaktligen hafva rättighet yttre sig om den skandinaviska halföns: gemensamma angelägenheter. Tal. måste förena sig i hr Björcks förslag, som vore det enda bvilket kunde innebära eller leda till något resultat. nem.igen att föreningsrepresentation åvägabringade t besluta om båda rikenas gemen sa Dn. Men i afseende på denna föration måste tal. på förhand inlägga en reservation deremot, att den skulle komma att beARA rien a DAL fm feed fr kå nn benet Förr Beda rk ör bef rr Ant YE NRA RE AN bt Mm bo Or OP GRE BR KR Sr tr Fr vt BD AR. AN mstå af ett svenskar och norrmän. Motioven har det förhållande, som kanZinträffa om, det Gud förbjude, det skulle ifrågakommsa srift välja en ny konung. de i den gemensamma öre stå i.samma propor t utgör vid alla tillfällen. läkautier beredas minoiga frågor kunde unrepresentationen tion, som skatteb väl. borde naturligt ritaten, att den icke ir dertryckas genom ett af oriteten för dagen fatadt beslut. Såsom; sven. ille dock tal. icke att len förseglade sedeln möjligen skulle låta Norge till sätta kontmg i Stverge. I anledning af ett fällt yttrande förklarade tel, att han allt för mycket al skade vårt fosterland och vår gamla representation, ör att gifva sin röst åt. ett-obetänksamtantagande af en konstitution med den norska till mönster. Det junges visserligen mycket godt i den norska konstitötionen, men man hade icke riktigt tagit reda på densamma, om man-ansåge den så oöfverträftlig. Tak hade stått i beröring med Norges mest framstående män, och dessa erkände sjelfve, att den norska konstitutionen jemte mycket godt äfven iänehölle många orimligbeter. Bland annat borde väl embetsmännens oberoende af hvarje sansad medborgare erkännas såsom nögotiför landet, för folket nyttigt. Meni Norge iro embetsmäntien icke oberoende. Embetsmannen ler har icke lagens bokstaf dtt stödja sig på, för att komma i åtnjutande af pension, då han vid sin lefnadsafton vill lemna sin tjenst. Hanskall underkastas Storthingets) votering: och det kan gifva honom det ena året och fråntaga honom det andra. Det säkraste kännemärke på friheten ligger i embetsmannens ställning. Embets rannen borde icke behandlas så, att han ansåge sig blott såsom en tjehare. Man hade inoni! ståndet sagt, att föreningen icke fiöge applösas; men om en: menniska fåkar:mt för den olyckan att en kroppslem hotar: att förstöra dess Nf, så finnes ej någon annan utväg än att skilja sig från lensamma, och man tillgriper heldre denna utväg, in att hela organismen skall) upplösas: Tal! beklasade om allvarsam fråga. rörande :skiljsmessa mellan Sverge och Norge skulle uppstå; men om föreningen ulle fortfara på det sätt som den gjort undor detta haifrå århundrade. så sorö ett förbund då håda In.