Aftonbladet – 14 november 1859, sida 2

Enölarne helt nära det en mil öster om Örö beigna och på sjökortet med namnet Örösanka utnärkta grund. Olyckan hade timat under svår sydstlig storm, med regntjocka, hög sjö och en nästan xempeliöst stark. ostlig strömsättning. Kapten Baandon hade under hela natten varit ofsan däck och ersonligen fört befälet. Regntjockan hade gjort det möjligt att få sigte på nägon fyr. Det förmodas tven att fartygets jernlast ästadkommit missvisping . kompassen. Huruvida under sådana omständigheer olyckan må vara att tillskrifva. någon fölaktigbet ler bristande försigtighet å kapten Barandons sida warken tillhör mig, eller ligger inom gränsen af nin förmåga att bedöma; men det må tillåtas mig nämna, att lotsarne på Örö, med hvilka jag derom salade, yttrade den öfvertygelse att strandningen med len kurs som kapten Barandon bade styrt och under le förhållanden i öfrigt, som egt rum, icke kunde anses annorlunda än såsom en olyekshändelse, den der icke kunnat genom mensklig försigtighet undvikas. v Fartyget hade genast blifvit vattenfyldt. och stod. vid min ankomst såsom vrak högt uppkastadt på grundet. En del af aktern var bortslagen af sjön och det uppgafs att fartyget var sönderkrossadt i bottnen, så att den tunga lasten af jern och koppar förmodligen hade sjunkit ned i djupet på sidan om grundet. På fartyget hade vid olyckan funnits 61 personer, deraf 28 varit passagerare. Alla hade blifvit lyckligen, fastän till en del med lifsfara rä ldade. Förloppet dervid torde inhemtas af lotsarnes inför mig afgifna, här bilagde relation, hvilken i allt vitsordades af kaptetien Barandon, styrmannen och maskininisten. Kapten Barandon och hans folk kunde icke nog loforda det sätt, hvarpå de och passagerarne blifvit smottagne af kronolotsarne och öfrige innevånarne på Örö. Dessa hade täflat uti de skeppsbrutnes förseende med herberge, föda och torra kläder: Äfven hade öboerne de följande tvenne dagarne beredvilligt och redligt biträdt kapten Barandon. i försökenZatt berga -hvad räddas kunde från vraket. . Bergvingsförsöken måste inställas under lördagen i anseende till oppkommen svår storm; men skulle vid första tjenliga väderlek åter fortsättas, såvida vraket icke, hvilket dock befarades, blefve under stormen lossadt från grundet och sänkt. Då jag under uppresan till Örö föreställde mig möjligheten af en fullständigare bergning af gods och inventarier från fartyget, dervid ett större anta! kustboer kunde vara e!ler blifva sysselsatta, hade jag genom express från Jemserum anmodat kronofogden Breitholtz att möta mig på Örö, dit han också ett par timmar efter mig ankom. Jag erbjöd kapten Barandon allt det biträde, som kunde för honom erfordras och stå i den administrativa myndighetens förmåga att lemna; men då föga mera återstod att berga från vraket och det redan bergade befanns i godt förvar, så hade han icke behof af något annat biträde än det som i sistnämnda hänseende lemnades honom af k. preussiska konsuln C. Hasselqvist, hvilken jemväl infunnit sig å stället. Dock underrättade jag kaptenen, att om han under sitt uppehåll på Örö, der han tills vidare skulle qvarstadna, komme i behof af någon handräckning. eller något bistånd från krovobetjeningen, han derom egde att hänvända sig till kronofogden, som erhöll föreskrift att vid första budskickning åter begifva sig till Örö. a Jag afreste från Örö sistlidne lördagsafton. Under vägen affärdade, jag från Oscarshamn i går på mor gonen bifogade telegramm till hr statsrådet och che fen för k. civildepartewentet, af hvilket telegramm afskrifter skulle meddelas h: exe. hr statsministern för urikesärendena och k. generalpoststyrelsen. Kalmar den 8 Nov. 1859. C. 4. Palme. Angående kongl. preussiska postångfartyget Naglers strandning utanför Örö natten till Onsdagen den 2 dennes och räddning af derå befintliga personer, afgifva mästerlotsen A, P. Virsen och lotsen C. J. Nilsson på Örö följande berättelse : Under nämnde natt rådde sydostlig storm med hög sjö och regntjocka. Föregångne Tisdagsaftonen hade lotsarne uuder fiske i öppna sjön bemärkt att ström men sätte i vestlig riktning, med en så ovanlig styrka, att de nästan aldrig uti dessa farvatten erfarit någon så stark strömsättning. Vinden gick på Onsdagsmorgonen på ostlig, längre fram på förmiddagen på nordost och vid middagstiden på nordnordost. Hela dagen rådde stark storm, som vid middagen öf vergick till orkanlika byar. Omkring. kl. 8 på för middagen bemärktes från Örö, att ett stort ångfartyg låg på grund ungefär en mil ostvardt bän. Det var ännu icke fullt klar luft, och från Örö kunde ej upptäckas höruvida man från det strandade fartyget utsatt några båtar. I trots af det svåra vädret beslöto Öröboerna att gå dit ut med båtar. Tre sådana utrustades med tre man i hvarje. Mästerlotsen Virsn anordnade båtarnes utrustning, men kunde för lotsupppassningen ej sjelf lemna Örö. Befälet öfver räddningsbåtarne, öfvertogs a kronolotsen Nilssoh. Under vtfärden försökte man att bruka segel, men stormen var så stark, att masterna, fastän seglen voro refvade, afblåstes. Först omkring klockan half 1 bade man med ansträngd rodd uppnått fartyget. Detta befanns ligga fast på så kallade Knölarnen, ett: grund helt nära Örö bankar, en mil från Örö. Fartyget låg med bogen något högre än aktern. Det var högt uppkastadt på grundet, nära fyldt af vatten, med bagbords reling under vattenytan, men styrbordssidan högt öfver vattnet. Fockmasten var kapad: Fartygets båtar hade redan blifvit sända i land med passagerarne och största delen af besätt vingen. Endast befälhafvaren, kapten Barandon, och fem man voro qvar ombord, och det blef nu Nilssons bemödande att rädda dessa. Bränningarne i förening med sjögången gjorde det alldeles omöjligt att komma skeppet nära på bagbordssidan. Sådant var äfven i hög grad vådligt om styrbord, emedan det fordrades de största ansträngningar för att hålla båten klar från vraket. Efter flera misslyckade försök, ville manskapet i två af båtarne afstå från vidare bemödanden att rädda de-sex ombord å ångfartyget qvarlemnade personerna; men Nilsson och hans begge roddare, lotsen Otto Fredrik Virsen och drängen Sven Anders Nilsson, hade dock 1 detta afseende fortsatt sina mödosamma ansträngningar och det lyckades dem att i sin båt upptaga tre af de skeppsbrutne. hvilka dock måste från bjulhusets trappa hoppa ned: i båten, påpassande de: tillfällen, då båten kom så nära, som möjligt var. En af dessa personer kom i sjön, men upptogs lyckligen. Flera af de skeppsbrutne vågade Nilsson icke taga i sin båt, isynner het som den under arbetet blef skadad i så måtto. att ett af dess bord svårt bräcktes. Han tillkallade en af de begge andra båtarne, uti hvilken befunne sig kustroddaren A. U. Sandström samt drängarne Carl Nilsson och Carl Johan Nilsson. Med gemensamma ansträngningar och under kronolotsen Nilssons ledning lyckades det omsider att uti denna båt på samma sätt rädda de tre öfriga å vraket qvarvarande personer, af hvilka kaptenen var den siste, som lemnade fartyget, dervid han, då båtarne icke kunde komma nog nära, måste hoppa i sjön, hvarifrån han dock lyckligen upphjelptes i en båt, Det var ej att tänka på att kunna berga något af godset vid det tillfället, icke ens de skeppsbrutnes kläder eller saker. Att de qvarvarande sex menniskorna kunde räddas, ansågs af alla vara under befintliga omständigheter särdeles lyckligt. Alla voro genomvåta och stelfrusna af sjöns öfverspolning. Det är Virsns och Nils sons öfvertygelse att många menniskolif blifvit spilda om icke kapten Barandon hade med ett klokt begagnande af tiden låtit alla passagerarne och de flesta af besättningen landsättas med skeppets båtar pe co me sS AN DVTS LP Sm NK RA --— ID AR DD FF me 2 Dm Mah, et AM Oh St po fon