Aftonbladet – 12 november 1859, sida 2

äkta militära, goda och dåliga anda, att man tror sig sjelf upplefva alltsathmans; icke ett enda ord: för mycket eller för litet.— Mästerlig är . begynnelsescenen i de båda Piccolomini; förträflig audiensen i andra-akten; ur hvarje ordstalar den: fulländade: mästaren, man ser, man tror allt, ja sjelfvabakgrunden af det redan förflutna kriget blir lefvande och öfvertygande; åskådaren känner sig helt och hållet försatt tillbaka till: denna tid. Taffelscenen bar också en stor karakter; endast torde detz icke kunnar? obetingadt -gillus, att taflan, likasom mångem) af: Veronese; framställes försoss så ordnad; att muhskänkar och Betjening fylla förgrunden såsom hufvuds pefsoner, och de vigtiga karaktererna förminskade träde mer i bakgrunder: — I-det föl: jande skådespelet framstår Wallensteins: scen med Wrangel så hög och oförliknelig för mitt omdöme; att jag skölle vilje källarden stycketsglanspunkt. 7 Hvarje ordy hvarje antydning och erinran tränger stort och mäktigttill själed: Derjemte är det ett mönster för en svår underhandling. Dessa scener måste studeras, för att kunna uppskattas till sitt -fulla värde. Denna öfvertygande tro saknar, trots de för öfrigt stora skönheterna, den scen, hvari Wallensteinsöker föra kyrassiererna tillbaka på sin sida; man varsnar åter skaldens: afsigter för tydligt. De sista scener; i hvilkachjels ten visar sig, äro gripande, hsns dunklawanins gar, wissmodet, ja den rubbadesjemnvwigtensi hans själv äro förträffligt tecknade; men samma afmattning, hvaraf Wallenstein? nediryckes; meddelar sig. äfven åt åskådaren, och djupt svårmod; leda vid lifvet, förakt för dess herr; lighet, tvifvel på all-storbet och styrka ic karakteren är hvad som tillslut beherrskar och öfverväldigar våra känslor. — Hvenv iPyskland känner ieke Ihekla och upphöjdheten i hennes smärta! Huru många tårar baejrtedanh flutit för denna ädla bild Afskedsscenen från den älskade, berättelsen om Hans död, hennes sorg öfver bonom såväl i det första som i-det andra skådespelet höra; såsom enskilta poetiska ställen, till: det skönaste Schiller någonsin skrifvit. Men utom att väcka rörelse hår han ifven en högre afsigt med denna gestalt. I denna rena kärlek och sanna natur skall hela förderfligheten af dessa dystra, vilda planer afspesla sig: i det stora valet mellan vännen, lidelsen och pligten uttalar sig Theklas hjerta, just derföre att det älskar, såsom ett oförfalskadt orakel; hon och Max, och till och med Wallensteins välbehag till honom, måste nu gå förlorade; och att dessa ädla naturer utan all skuld ryckas ned i afgrunden, är åter just