Aftonbladet – 12 november 1859, sida 2

ödets dunkla makt, kan aldrig röja någon lust tt inför sin omgifning lysa med sin tanke, örvåna med sin svada, imponera genom fysiskt starka åtbörder. Han står för högt öfver nästan hela sin omgifning och framför alltöfver sina verktyg att sänka sig ned-tilb dem genom deklamatoriska utbrott, som beröfva honom den tragiska glorian och i icke ringa mån förtaga den poetiska: kraften af de tankar han yttrar. Wallenstein får aldrig ha någon tillstymmelse afen Don Quixote, som talar stort och deklamerar väldigt, för att inge sig sjelf mod. Den något rhetoriska prakt, som. Schiller inlagt i denna, så väl som i åtskilliga andra roler, får icke föra skådespelaren vilse. Wallenstein såsom patetisk deklamatör är lika litet på sin plats.som en Carl den XI, som vid Fredrikshalls murar patetiskt och svassande talar om sina bedrifter, eller, som om man i samma stil skulle frametälla vårt årbundrades väldigaste personlighet, denne Napoleon, som också fullt och fast trodde på sin stjerna. I Tyskland framställes. också Wallenstein betydligt annorlunda af detta lands störste skådespelare, i en viss enlighet med den tradition man har efter den utmärkte Fleck, som, då stycket först framträdde inför allmänheten, uppbar denna rol med ett sådant mästerskap. Det fanns, enligt Tiecks berättelse om Hans spel, deruti icke det ringaste deklamatoriskt. Berättelsen om drötämen — heter det — var höjden af hans framställning, hans väldiga öga förlorade sig dervid. med: förtrolig lust i den osynliga verl dens töcken, ett dystert leende, innebärande känslan af ofelbarheten i hans aningar och drömmar, sågs på bans: läppar; orden flöto nästan endast-mekaniskt, såsom hörbara tankar, ifrån hans läppar; med orden: ?Detgifvesingen slump?:reste hans stjernetro sig återisin spökaktiga jättestorhet, och han talade: såsom ur omedelbar uppenbarelse. Så som han uppträdde, var det åskådaren som ginge en osynlig skyddande makt med hjelten; i hvarje ord åberopade sig den djupsinnige, stolte hjelten på en öfverjordisk herrlighet, som blott-kommit honom till del. Sålunda taladehan i sjelfva verket endast till sig sjelf; till hvar och en annan nedlät han sig och blickade äfven under samtalet in i sina drömmar. S kände man, att den så mångfaldigt om hvärfde fältherren lefde såsom i ett storartadt, dystert vansinne, och så ofta han höjde sin röst, för att tala om stjernorna och deras makt, fattade oss en hemlig rysning, ty just denna skenbara djupa visdom stod:i alltför gripande kontrast med verkligheten. fForts. följer.)