dra armeer, emedan man i detsamma trodde sig se ett arcanum för de segrar den sednarec genom sitt snille hade tillkämpat sig. Detta system, nyttigt och användbart så länge landets krigsmakt sålunda uppsattes och så länge dei allmänna lagarhe föreskrifne straffen voro af enabanda natur, måste naturligtvis försvinna öfverallt der landets söner af allasklasser frivilligt trädde under fanorna och såsorh konskriberade, beväringar eller guerillaskaror stridde för fosterjordens oberoende I Frankrike upphäfdes prygelstraffet genom revolutionen, i Preussen genom frihetskriget 1813; dessa länders exempel följdes efterhand af en mängd andra; för närvarande qvarstår det, mig veterligt; blott i Ryssland, der armåen rekryteras genom tvungen utskrifning, i Österrike, der lederna fyllas genom tvungen könskription, och i England; der värfning ännu eger rum, samt dessutom i några få mindre stater. Bland dessa -sednare måste jag tyvärr äfven finna Sverge, och detta fastän beväringsinrättningen hos oss existerat i ett halft århundrade. Prygelstraffets qvarstående är äfven utan tvifvel en af de förnämsta orsakerna, hvarföre nämnda, med våra nationella förhållanden så öfverensstämmande och för vårt försvar så nödvändiga institution ännu på långt när icke erhållit den behöfliga utvecklingen, ja fortfarande af allmogen betraktas med en sådan ovilja, att bondeståndet vid flera tillfällen försökt afskudda sig den för hvarje medborgarc vigtiga och heliga pligten att med egen per:son försvara fosterjorden. Och likväl finnes intet folk i verlden, som i arf från fädren bar en så naturlig böjelse och fallenhet för krigareyrket som det svenska. Den lätthet och hastighet, med hvilken landets ynglingar bildas till ganska hjelpliga rekryter och läras uppfatta disciplinens fordringar, är lika känd som förvånansvärd samt har ofta väckt utländningens beundran. Utan denna naturliga fallenhet skulle äfven hela vår krigsorganisation. med dess i förbållande till andra länders så ytterligt kort -öfningsmöten, vara ett oting. Och likväl är beväringsinrättningen icke populär, eller kan någonsin blifva det, så lä: ge man genom prygelstraffets bibehållande systematiskt motarbetar den medfödda hågen för krigareyrket. Med rätta säger bonden : jag sänder min son till öfningsmötena att såsom fr) man lära sig försvara sitt fädernesland, men ej på vilkor att han under tiden skall underkastas mjligheten af att undergå ett vanärande straff, hvarifrån numera de värsta brottslingar äro befriade. Han anstränger sig ofta öfver höfvan för att friköpa sonen från en örpligtelse,. hvilken han annars i de fleste fall säkerligen med nöjesskulle se honom utöfva. Äfven de högre folkklasserna göra af samma skäl allt för att undandraga sig beväringskyldigheten, hvilken hätigenom tår utseende af en börda, som blott finnes till för den mindre: bemedlade: delen af nationen. Huro kan man under sådana förhållanden någonsin hoppas, att beväringsinrättningen bos oss skall erhålla den behöriga utvecklingen? Såsom en besynrerlig orimlighet och som en skriande inkonseqvens måste slutligen alltid det förhållandet qvarstå, att, då tjufvar. skälmar och brottslingar numera äro befriad från kroppsstaft, då husagan är afskaffad, ja sjelfva djuren genom lag äro skyddade för misshandling, prygelstraffet likväl lagligen kan utöfvas, icke allenast mot dem, som valt kri-. gareståndet till yrke, utan äfven mot landets hela manliga befolkning under en tid af 5 år. Blott i dessa få ord, blott i denna enda om: ständighet, ligger enligt min åsigt ett så kraftigt stöd för prygelstraffets afskaffande, att detta ensamt vore tillräckligt, äfven om inga andra lika vigtiga och af mig nu anförda skal funnes för handen.