Bland de sistlidne lördag af Kongl. Maj:t till ständerna meddelade propositioner förekomma äfven skrifvelser rörande det af presteståndet vid förra riksdagen godkända förslaget till ny kyrkohandbok samt en ny årgång af evangelätexter, att framläggas tillständernas antagande eller förkastande. Hvad härvid först kyrkohandboksförslaget vidkommer, så torde, då noggranna formulärer och ritualer fortfarande skola: anses nödvändiga för alla offentliga religiösa akter i vårt kyrkosamfund, vår tid i sanning vara dev minst lämpliza för författandet af sådana. Det är till lugna tider, som icke uppröras af några trosstrider, eller till-sådana, der, efter genomkämpandet af någon religiös kris; sinnena åter förenat sig kring något nytt, som man, bör omfatta och bekänna, sammanskrifvandet af liturgier och trosbekännelser förnämligast hörer. Men sådan är ingalunda vår tid. De läror, som af reformationsseklets teologer omfattades, hafva förlorat sin fordna makt öfver tänkesättet. Man börjar inse, att hvarje tid så väl i religiöst som i hvarje annat hänseende måste hafva sitt eget tungomål samt att lika litet uti det förra som i det sednare hänseendet anden kan stå stilla; man börjar allt mer förstå och söka häfda den frihet, som tillhör kristendomens väsende, under det tvärtom andra, och ibland dem hos oss förnämligast presterskapet, me 1 desto mer hårdnackad ifver hänga fast vid den gamla bokstafven. Af ett kyrkohandboksförslag, som blifvit utarbetadt under sådana tidsförbållanden, bör man fördenskull så mycket mindre vänta något afhjelpande af de trister, som utaf framåtskridandets vänner med skäl kunna göras mot vår nu gällande kyrkohandbok, helst företaget skett såsom försök att tillfredsställa de norrländska läsare, som genom sitt motstånd mot de så kallede nyböckerna för några år sedan väckte oro uti åtskilliga ibland Norrlands församlingar. Den reaktionära anda, från hvilken hela denna handboksomarbetning bar utgått, röjer sig också här och der ganska märkbart i de förändringar, som blifvit föreslagna, ehuru icke så, att, såsom det uti åtskilliga tidningar blifvit uppgifvet, exorcismen blifvit ånyo upptagen i döpelseformuläret. Ty om ock detta skett i det af komiterade först utarbetade förslaget, så har dock denna innovation af ståndets majoritet visligen blifvit afböjd. Ritualen före predikan vid högmessogudstjensterna, redan förut nog lång, har blifvit ytterligare förlängd genom psalmer, messor och responso:ier. I stället för den ganska vackra: och högtidliga bönen: Dig, evige Gud, lofva alla dina verk, har en platt och mat allocution till församlingen blifvit föreslagen, i likhet med den som förekommer i 1693 års handbok. Mest framträder dock den reaktionära andan i den omständlighet, hvarmed mad föreskrifvit, huru icke allenast nybygd kyrka, utan äfven nytt altare, ny dopfunt, ny predikstol, ny kyrgoklocka och ny orgel skola invigas. Intet skall uti kyrkligt hänseende varit kraftigt och giltigt, om det ej sker enligt en viss föreskrifven förmel. För öfrigt har hela handboksförslaget alltigenom en viss prägel af lappning och hoparbetning. Det bär em ganska märkbar stämpel af de många voteringar, genom hvilka det kommit till stånd. Säkerligen har, i fall förslaget skulle antagas,ingen handbok funnits. som är ett mindre genuint uttryck af den anda, hvilken verkligen råder i församlingen. Bristen på denna egenskap har man sökt ersätta genom bibelspråk och dogmatiska ordasätt, som blifvit hopade ofta nog utan urskilning och utan mått. Så har vid b.udvigseln, tf. ex., uti den första allocutionen till brudparet, mot hvilken, oss veterligen, ingen anmärkning å församlingens sida blifvit börd. en ramsa: bibliska ord blifvit införd, hvarut bruden på antikt sätt påminnes, att hon skall vara sin. man underdånig, samt brudgummen, att mannen är qvinnans hufvud. Om detta kan vara enligt med vår tids behof och lynne, må hvarje läsare sjelf afgöra. Vi hålla före, att uti hvarje äktenskap, som är godt; den inbördes kärleken bragt det legala underdånighetsförhållandet i glömska, För vår del kunna vi fördenskull icke annat än understödja den förmodan, som under diskussionerna rörande detta handboksförslag blifvit yttrad utaf åtskilliga medlemmar uti presteståndet, att bela förslaget må blifva förkastadt och begrafvet såsom ett dödfödt foster. Beträffande härnäst förslaget till en ny årgång evangelitewter, vilja vi endast hemställa, om icke tiden nu kunde vara inne at äfven hos oss, så väl som i de flesta protestantiska länder, jemväl vid de offentliga gudstjensterna bibeln sättes i församlingens hand samt valet: af text lemnas fritt åt predikanten. Församlingens ställning har under loppet a mer än tusen år, då under Carl den Stores tid dessa bibelexcerpter, af hvilka våra s.k. evangelier och epistlar utgöras, tillkommo, icke lite: blifvit förändrad. Bibeln, då en ganska säll synt bok, som endast få, om någon, ibland församlingens medlemmar, i fall den egde en sådan, kunde läsa, har nu åtminstone till dess vigtigaste: del, det nya testamentet, blifvit gjord lika billig: och tillgänglig som evangeliiboken. och om församlingens begär att bruka densamma vittnar det ofta hörda ropet efter bibelförklaringar. Också är det här gjorda förslaget icke nytt; ty redan för mer än 30 år senan utgaf d:r Wieselgren sitt Förslag tl snaen Fvangekibolk. En sådan reform skall