jatthandterligare samt lata sig leda och ratta genom mildare straff. Kongl. Maj:t har äfven i sin förordning ungående förmanskap och extrajudiciel bestråfningsrätt inom armen, gifven Stockholms slott d. 29 Mars 1859, antydt och medgifvit användandet af åtskilliga mildare straff. Der förekommer 15 först för lättare förseelser varning, meddelad af befälhafvaren, antingen enskilt eller i närvaro af några utaf den felandes förmän eller kamrater, samt vägran af tjenstledighet. Vidare a) exercis, vaktgöring och hanmdräckning utom vanlig ordning ; b) förrättande af besvärligare eller så kallade släparbeten, hvilka för krigsmaktens behof kunna förefalla; c) inskränkning i friheten att å eljest tillåten tid vistas utom kasern. läger eller qvarter; och d) innehållning af brännvinsportion. . Man skulle börtill kunna lägga åtskilliga andra, mildare straff, hvilka, utan att vara vanärande eller menliga för helsan, likväl kunde medföra ganska betydligt obehag för den felande. Härefter komma såsom straft för svårare förbrytelser: första graden: vaktarrest under högst 6 dagar; andra graden: mörk arrest eller arrest vid vatten och bröd, likaledes un-i der högst 6 dagar; tredje graden: mörk arrest eller arrest vid vatten och bröd under minst 7 och högst 10 dagar; samt först i fjerde graden, och sedan den tredje föregått (S 37), från 25 till och med högst 40 prygel eller dagg. Enligt regeln kan fjerde gradens straff blott tilldömas af regementseller kårchef. samt af öfriga regements-officerare blott då de äro detascherade (SS 23 och 24). Likväl kringgås detta stadgande i icke obetydlig mån genom den i 26 gifna, något godtyckliga föreskriften, att äfven officerare af lägre grad samt underofficerare, medan de äro detascherade, såframt den högre befälhafvare, som strafrättighet öfver afdelningen egentligen tillkommer, åt dem uttryckligen uppdragit större strafrätt, må kunna ålägga svåraste gradens straff. Jemföras härmed det i 16 förekommande, likaledes ganska godtyckliga stadgandet, ait om hinder möter för verkställighet aj arreststraff, och det för ordningens och krigstuktens vidmakthållande är af nöden att bestrafningen ej uppskjutes tilldess hindret kan undanrödjas — hvem som skall bedöma detta, finnes ej antydt — den felande må: åläggas. i stället för de trenne första gradernas bestrafning motsvarande högst I, 15 eller 25 prygel eller dagg — så finner man att ännu ett ganska vidsträckt utrymme, för det vanärande straffets extrajudiciella ådömande är bibehållet. Slutligen qvarstår detsamma till hela sin vidd i alla de mål, som af krigsrätt skola afgöras. Nu frågas emellertid, om icke den individ med fullt skäl må kunna anses oduglig för krigstjensten, som ej låter rätta sig genom det flera gånger upprepade användandet af de lättare straffen, jemte de trenne första graderna af svårare straff, hvilka ytterligare kunna skärpas vid sådana mål, som af krigsrätt skola afdömas, och hvartill man äfven borde kunne lägga en längre eller kortare tids hållande till straffarbete vidkronoarbetskåren? Hvarföre då icke skilja honom från yrket eller. om ännu någon större del af hans kapitulationstid återstår, låta honom aftjena den sednäre vid kronoarbetskåren? Hvartill gagna det att medelst demoraliserande straff under fanorna -qvarhålla en person, som blott kan göra föga nytta, men i alla händelser mycken skada genom sitt dåliga exempel? Dette får nästan utseendet såsom ett slags hämd från statens sida på individen för hans oförmåga att blifva god soldat. Må de, som äro odugliga för krigareyrket, från detsamma aflägsnas; detta är allt hvad staten, hvad det allmänna bästa kan fordra. Jag skall straxt visa orimligheten och skadligheten af prygelstraffets qvarstående för beväringen. Den åsigten, att det skulle vera nödvändigt för diseiplinens upprätthällande inom indelta armen,torde numera äfven bland militären hafva få försvarare; den i allmänhet ordentlige, gudfruktige och af sträng pligtkänsla genomträngde indelte: soldaten, sjeli ofta make och far, behöfver ej liksom cen okynnig pojke genom fruktan för käppen hållas till uppfyllandet af sina skyldigheter. Inom många indelta regementen har äfven på flera år ingen prygelbestraffning egt rum. Det vore således egentligen för den värfvade delen aj krigsmakten som prygelstraftet skulle vara nödvändigt, och detta tröttna ej dessj. försvarare vid att oupphörligt upprepa. Låtom oss nu antäga, att beväringen räknar 100,000 man och samtliga stående kårer till lands och sjöss 40,000 man, af hvilka sednare högst 7000 äro värfvade, så finna vi att) för denna ringa procent, som blott utgör en nittondedel af hela krigsmakten, prygelstraffet skulle bibehållas. Men äfven inom denna nittondedel är det naturligtvis blott ett ringa antal individer, som icke anses kunna-ledas medelst mildare behandling. Nu vill jag fråga, finnes den aflägsnaste rimlighet-att för dessa få dåliga subjekters skull inom krigsmakten bibehålla ett förnedrande straff, som, utan att medföra den åsyftade verkan, den sanna disciplinens upprätthållande, likväl är så vanärande för hela nationen? Prygelstraffet är en qvarlefva från de tider; då de flesta armeer, uppsattes och flottor bemannades medelst värfning, hvarvid lockning, tubbning, berusning och falska förespeglingar spelade en stor roll, eller rentaf medelst väldsam pressning. Dessa sålunda på mer eller mindre godtyckligt sätt sammanförda individer, oftast samhällets drägg, vilda sällar, hoprafsade från alla möjliga håll och utan ringaste moraliska lyftning, måste medelst ett ögonblickligt verkande, på kroppslig misshandling grundadt straffsystem göras användbara för krigstjensten och lydiga under disciplinens lagar. I holländska och engelska marinerna utvecklade sig detta system först till sjöss samt öfvergick sedan till andra nationer. I Preussen nåd e det till lands sin högsta