UTA IPA VISST IRIR SI TNE 0, Kalalaa Ce flesta, anse nämnde straffsätt som en numera obehöflig, barbarisk och upprörande qvarlefva från fordna tider, likväl ännu åtskilliga finnas. som försvara detsamma både såsom nyttigt och nödvändigt. Hvarföre finnes prygelstraffet? Detär nödvändigt. för disciplinens uppehållande, svarar man. Låtom oss då först undersöka: hvad är tsciplin? Disciplinen är den kraft, genom hvilken tusentals menniskor med olika lynnen. böjelser och åsigter sammanbållas till ett helt och verka för ett gemensamt ändamål, samt genom hvilken de alla kunna ledas af denne ende, som kallas öfverbefälbafvare. Hvarifrån kommer denna -kraft, huru uppstår den? Genom den hos alla djupt rotade öfvertygelsen om nödvändigheten af en ovilkorlig och ögonblicklig, fastän derföre icke tanklös lydnad hos hvar och en i sin grad mot dem, som stå öfver honom, såvida icke allt skall sönderfalla till ett förvirradt kaos. såvida icke nederlag och undergång skola blifva det helas öde, samt död eller fångenskap den enskiltes lott. Men om å ena sidan denna öfvertygelse uppstår -hos individen lika mycket af omsorg för krigsändamålets uppnående som af sjelfbevarelsedrift, så mäste den å andra sidan äfven grunda sig på ett fullkomligt förtroende till förmans förmåga, att rätt kunna leda, samt på aktning för hans öfverlägsna vetande och moraliska karakter, hvarigenom aHenast den hängifvenhet kan alstras, som måste träda i stället för den egna öfvertygelsen i alla de fall, då man ej förstår eller rent af betviflar riktigheten af gifna befallningar. Soldaten känner i fält ett naturligt bebof att följa och lyda sitt befäl, emedan han inser att derpå både framgången och hans egen välfärd i främsta rummet bero. Men -: saknar han det nödvändiga förtroendet för befälet, då skola inga våldsåtgärder i verlden förmå honom lyda, utan han följer af sjelfbevarelsedrift i mer eller mindre mån sin egen vilja. Disciplinen hvilar således ytterst på rent moralisk grund, på förtroende, aktning och tillgifvenhet. :Der denna grund. saknas, der finnes ingen verklig disciplin. Nu frågas: är det möjligt att en sådan disciplin kan skapas och bibehållas hos myndiga män genom prygel, genom kroppsaga? Är det möjligt att soldaten kan hysa nämnda känslor för personer, hvilka när som helst kunna ådöma honom en skymflig och vanärande bestraffning? Jag vågar tro, att ingen skall kunna besvara denna fråga med annat än ett bestämdt nej. Straff måste, tyvärr, finnas inom krigsmakten, och stränga straff. Derom är intet tvifvel, Men de få ej vara a? sådan beskaffenhet, att de borttaga sjelfkänslan. Ty saknas denna egenskap, så försvinner gjelftilliten, utan hvilken en duglig soldat ej kan tänkas; Men prygelstraftet måste ovilkorligen förqväfva hvarje känsla af eget menniskovärde samt i stället framkalla feghet, dolskhet och liknöjdhet för heder och ära, de förnämsta ,driffjedrarne till bragder och bedrifter. Prygelstraftet har också aldrig utvecklat sig i krig, utan blott under fred, der en mängd småaktiga tjeristeförhållanden träda i stället för striderna, mödorna och ansträngningarne samt för åsynen af döden i tusende olika skepnader. Genom fruktan för kroppsaga kan visserligen ett slags sken-disciplin uppkomma och med hvilken man kan hjelpa sig fram under fred.. Men denna disciplin duger ej i krig, der endast soldatens förtroende till tefäletsskickligbet och till sitt eget mod samt den deraf uppkommande säkerheten och kraften i handlingen bereda framgången. Fordom åsyftades med de flesta straff blott hämd och vedergällning för anstiftadt ondt, och denna vedergällning utöfvades genom att tillfoga delinqventen kroppslig smärta, kroppsligt obehag, såsom tortyr, gatlopp, spö, svält, köld och osnygghet i dåliga fängelser; derjemte låg äfven i de flesta straft skymf och vanära, hvarigenom vägen till förbättring afskars. Enligt senare tiders upplystare åsigter har man betydligt mildrat det kroppsliga obehaget samt i stället satt det moraliska, som uppstår genom en längre förlust af friheten eller af det för hvarje individ nödvändiga umgänget med medmenniskor. Dessutom har man borttagit skymfen, hvarigenom förbättring. blifvit möjlig. De flesta straff, der icke med obehaget äfven förbättring åsyftas, anses icke öfverensstimmande med vår tids framåtskridande civilisation. Det säkra är emellertid att prygelstraffet, långt ifrån att förbättra, tvärtemot försämrar, och detta i främsta rummet delinqventen. Tan kan aldrig undgå att deruti finna mera hämd än rättelse. Den inför kamraterna tillfogade skymfen kännes bittert. Mot befälet, som ofta, lättsinnigt och hjertlöst tillämpar straffet, uppstår hat. Mången nykter och ordentlig karl har af grämelse öfver detsamma blifvit drinkare, ja till och med beröfvat sig lifvet, hvarpå man haricke få exempel. Den beständiga möjligheten, att när som helst för en ringa, ofta obetydlig förseelse underkastas ett smärtsamt och vanärande straff, borttager den för hvarje krigare så nödvändiga hederskänslan samt väcker vildsinthet och hämdlystnad. Prygelstraffet verkar försämrande på åskådaren. Mången dånar första gången vid åsynen af delinqventens sprittningar och vid åhörandet af hans genomträngande skri. De älåre, vid det bedröfliga skådespelet mera vanda kamraterna göra spe af honom. Han försöker nästa gång dölja sin afsky och fasa; han lyckas och har härigenom förqväft mången ädel känsla i sitt hjerta. Slutligen blir han likgiltig, hans. sinne hårdnar. Medlidandet försvinner. Han begabbar i sin ordning andra, blir sjelf känslolös för mildare rättelser samt slutligen mogen för ett straff, hvars blotta åsyn första gången kom honom att darra. Prygelstraffet verkar försämrande på befälet, som anbefaller detsamma eller öfvervakar dess utförande. Det sednare öfverlemnas vanlistvis åt någon bland de, yngre offi erarne, ED KR Ar TR OT STA onto RT NA SR ROS DE NPT IQ SA SÖ CT OR rn NI Vil RAN RANA nn fon pan ngn ja fn fn FS fä KS ft PJ kn re rr tt CR kr Br br I Jönn TT RE fd fd I brnt åkt rr -— MA UNGE ER RN