hvar del; hemstälde rörande reseräkningarne, att ståndet, som nog kände deras naturalhistoria, måtte bestämma en viss summa, svarande mot väglängden inom distriktet, hvilken summa sedan lades till lönen. Den ståndet kommunicerade Anckarsvärdska motionen, rörande revision af uwnionsfördraget, begärdes på bordet. Slutligen väckte hr Bruhn en motion om lag rörande flottningsoch upprensningsväsendet i riket samt föreskrifter om de vilkor, på hvilka flottning får ega rum, hvilken motion bordlades. Om prygelstraffets afskaffande. Vi meddela ytterligare ett par i detta ämne väckta motioner: 1. Motion af grefve O, A. Adlersparre. Under 1840 års riksdag väcktes af hr-Robert Thecphron Cederschiöld, en motion, derpå utgående: att prygelstraffet måtte inom armån och till heder för nationen helt och bållet afskaffas. Motionären yttrade bland anpat dessa behjertansvärda ord: Om det är en sanning, hvad man numera synes allmänt medgifva, att inga straff äro så ändamålsenliga att använda för militärståndets medlemmar, som ambitionsstraffen; så lärer det ej kunna bestridas, att prygelstraffet bör utar krigslagarna helt och hållet borttagas; ty att detta skulle kunna räknas till ambitionsstraffen, förmodar jag ingen vilja påstå. En af dem, som slöto sig till hr Cederschiölds åsigter och förordade motionen, var br Mannerskantz. Uti ett längre, sakrikt och lysande anförande bevisade han att det ifrågavarande straffet var att anse såsom en sorglig qvarlefva från barbariets tider och således oförenligt med åsigterna uti ett civiliseradt tidehvarf. Särskilt påminner jag mig nu denna lösryckta strof ur hans skrift: Som hedern är själen inom militärståndet, så bör hvarje angrepp på den, äfvensom af befallande emot lydande begånget, vara en den största förbrytelse. Men detta erkännes aldrig fullt, så länge den förre har makt att så bestraffa den sednare, att dennes menniskovärde derigenom nedsättes. Att som ett djur blifva behandlad, måste alltid så anses, — således äfven af detta följer att prygelstraffet måste försvinna. Det kan dessutom aldrig finnas inom en lagstifning, der hedern skall vara lifselementet. Bland de skäl, som anfördes, för att fråntaga br Cederschiölds motion all kraft och verkan, var äfven det ordagrannt citeradt, att det ej kan vara mera vanärande för soldaten att stå i samma förhållande till sitt befäl som tjenaren står till sin husbonde. Detta hade naturligtvis anspelning på den då husbonden tillerkända rätt att använda husagan. Denna rätt finnes icke mera, hvarföre det framdragna ar-. gumentet ej vidare eger någon tillämplighet. Då man föreslår borttagandet af något, som. af lag är sanktioneradt, utan att kunna föreslå något bättre att sätta i stället — heter det ofta att man drifves af nedrifningslust, o. s. v. Premisser och konklusion stämma dock här ej rätt öfverens. Så kan man t. ex. se det för-. vända uti ett byggnadsföretag, utan att derföre sjelf. ega förmåga att uppgifva en bättre plan. Då jag nu, liksom så mången annan, fördömmer och utdömmer prygelstraffet, sker det, emedan min rättskänsla ålägger mig denna. handling och emedan jag anser straffet hederskränkande för den, som dömmes, och sårande. för den, som dömmer. Jag erkänner gerna min oförmåga att kunna uppgifva ett lämpligare straff, öfverlemnande det arbetet åt våra rättslärde. Det är hör endast fråga om att få bort något söm vanpryder ett fritt folks rättskipning och :strafflagstiftning, såsom man ofta tillförene borttagit dylika fläckar. Det var en tid, då man under gudliga sånger tillställde autodafder, lät bränna hexor, 0: 8. v., Herranom till en behaglig lukt; och då man ansåg sträckbänk, kniptänger och tumskrufvar såsom lä vpliga korrektionsmedel. Men bildningen gick segrande iram, utsläckte bålen och bröt sönder tortyrredskapen. Det var ej längesedan, som känslan af det rätta och passande beröfvade Träsktorget de sista qvarlefvoraa af en barbarisk tid, aemligen trähästen och den så kallade Köpparmatte — utan att torget erhöll någon eritning för de beröfvade antika prydnaderna; nen man tröstade sig med att hafva blifvit vitt en förnedring. Vid huru många riksdagar har ej den fråsan varit å bare, att ur vära straftlagar ute sluta spöstraftet? Det lyckades menniskokär eken att sent omsider få detta s raff utträngdt r lagen, n.b. då dess användande gälde öterbe tjufvårs men som korrektionemede! vör bederligt fölk qvarstår det ännu i vårs srigslagar, jag menar prygelstraffet.. Emellan spöstraftet och prygelstraftet finnes ingen vä arme åtskilnad, om ej att operätionsfältet