Aftonbladet – 11 november 1859, sida 2

sen, förbereda lagförslag och öfverlägga med ståthållaren om landets angelägenheter. Men sejserliga patentet af den 31 December 1851 sjorde ett tvärt slut på allt detta; det uppnäfde såväl författningarne för de särskilta länderna som riksförfattningen. Endast riksrådet bibehölls såsom kronans rådgifvare, dock ander vilkor att kejsaren skulle kunna upplösa det när han så funne för godt. Ar 1856 öfverlemnades till denna korporation förslag till författningar för de särskilta länderna; men än i dag ha dessa förslag ej kommit under öfverläggning. Emellertid tog regeringen en ansats till någon reform. Den upphäfde roboten och andra bördor, som hvilade på allmogen, införde lika mått och vigt i hela riket, inrättade handelsoch näringskamrar, utfärdade en ny brottmålslag, ombildade domstolarne och de förvaltande verken, bygde jernbanor, vägar och kanaler, samt försökte sig med en öfvergång från förbudstill det måttliga skyddstullsystemet. Men i det stora hela motsvarade dessa reformer icke på långt när ens nutidens måttligaste fordringar. Intet spår af näringsfrihet kunde ännu upptäckas. ES Den nyss utfärdade kommunalordningen är ända igenom byråkratisk och utgår från förmynderskapsgrundsatsen. Utbildningen af fördragen med det öfriga Tyskland angående enhet i mynt, postväsende o. s. v. förlamas helt och hållet genom de österrikiska finansernas förstörda skick. Af samma anledning kan man knappt vänta och knappt önska den handelsförening med Tyskland, hvartill inledning är gjord. . Betraktar man de institutioner, som äro att vänta enligt det kejserliga manifestet af den 15 Juli, så faller det genast i ögonen att rikets. enhet, som är Österrikes lifsfråga, blir utgångspunkten för den kommande författningen. Således komma provinsialständerna sannolikt att få en mycket inskränkt verkningskrets. De komma endast att, likasom enligt Marsförfattningen, befatta sig med frågor om sittrlands åkerbruk, offentliga byggnader och välgörenhetsinrättningar, med budgeten, kyrkans och skolans angelägenheter, armens underhåll samt slutligen med utlåtanden öfver de allmänna landslagar, hvilka t. ex. äfven i Preussen tillhörde provinsial-landtdagarnes handläggning. Dessa korta drag torde innefatta allt hvad mån har att vänta af den blifvande författningen. Naturligtvis sträcka anspråken sig långt utöfver dessa gränser. Först och främst skola alla de elementer, som önska en federation, samt Ungern blifva ytterst missbelåtna, ty hela anläggningen af de föreslagna landsförfattningarne är af beskaffenhet att i framtiden åvägabringa en riksrepresentation, som icke kan annat än blifva Österrikes tyngdpunkt. Om än en sådan representation ej kommer till stånd i den närmaste framtiden, så är den dock desto hellre oundviklig, som oordningen i finanserna ej kan bli afhjelpt utan en sådan riksförsamling och folkets deraf beroende understöd. För närvarande är det likväl just om riksdagen som man har de minsta förhoppningarne. Det talas om att förenade utskott af provinsial-landtdagarne skola sammanträda i Wien. Enligt en annan version ämnar man åter upptaga den Metternichska planen att förvandla riksrådet till en representation på monarkien. Det skall snart visa sig, hvilka af dessa rykten som äro sanna. Vår afsigt har varit att skildra sinnesstämningen och gifva edra läsare ett begrepp om den visserligen mycket svaga impuls, som det kejserliga Julimanifestet har gifvit åt allmänna andan här i landet. Löftena i manifestet skulle gifva tröst för Villafrancafredens förödmjukelse. Bara icke till denna förödmjukelse kommer den bittra känslan af ånyc bedragna förhoppningar, af begånget svek : sambhällslifvets heligaste angelägenheter!