Aftonbladet – 9 november 1859, sida 2

o-—4 ärs Iortsatlta planmassiga ofningar kan inbemtas. Sedan denna klass af stadsungdomen inträdt i yrkena eller anställts vid fabri ker 0. 8. v., bör hom likväl icke vara undandragen den allmänna militära uppfostran och undervisningen. Någon tid för denna bör alltid årligen kunna afses och så fördelas, att mästares eller arbetsgifvares anspråk på de ungas arbetskrafter icke lider förfång. Blefve denna tid inskränkt till endast några aftnar under den vackra delen af året, så skulle likväl härigenom en aktvingsvärd färdighet kunna bibringas ynglingen, innan han uppnått beväringsåldern. Den särskilta uppgift, som handtverkeriernas, fabrikernas och den öfriga till kroppsarbete använda ungdomen borde få sig anvisad, åtminstone i de större städerna, vore att lemna skickliga rekryter till det ena af specialvapnen, nemligen artilleriet. Att ordna deras öfningar för detta ändamål vore visst ingen omöjlighet. Med den fysiska vården om denna del af landets ungdom är för öfrigt förenadt ett vigtigt statsproblem, som i länder, der fabriksväsendet är utbildadt, redan tagit regeringarnes och tänkande fosterlandsvänners uppmärksamhet i anspråk. och på hvars lösning man i tid bör tänka äfven här i Sverge, emedan det är lättare att förekomma ett ondt än att bota det, sedan det blifvit gammalt och gripit omkring sig. Det gäller nemligen att förekomma missbruket med barnarbetet i fabriker o. s. v., som aflar utaf sig svaga och sjukliga generationer, och — om det från början utgör en nationalekonomisk vinst — dock i längden, genom uppkomsten af ett talrikt, andligt och kroppsligt förderfvadt proletariat — blir en förfärlig Kräftskada både i nationalekonomiskt, nationalsanitärt och moraliskt hänseende. Ville man genom gymnastisk-militära öfningar införa ett lifvande och stärkande element i denna ungdoms lif, så hade man således på en gång sörjt för tvenne stora än damål, och med en sådan uppgift för ögonen behöfver man icke fästa någon stor vigt vid möjligen förekommande egoistiska protester från några arbetsgifvares -sida, hvilkas rättmätiga intressen dock vår plan icke skulle motverka, utan tvärtom i längden befordra. En gång om året skulle Militärmönstring med skolornas ungdom ega rum. Mönstringen borde beledsagas af gymnastik-uppvisning. :Öfningarne borde då erhålla en så offentlig och festlig karakter som möjligt, hvarigenom de snart nog skulle antaga skaplynnet af nationalfester och gifva ökad friskhet och skönhet åt riationens offentliga lif. Mönstringen skulle förrättas af militärinspektören, som till kommissionen rapporterade om dess utfall. Sedan den nya organisationen med beväring och landtstorm, sådan den här föreslås, hunnit utbilda sig, skulle dessa mönstringar få en ökad betydelse. De komme då icke att inskränkas endast till skolungdomen, utan blefve samtidigt en vapenuppvisning med hela den del af det vapenföra manskapet, som inbegripes under beväringen (med undantag at den under året jemte de indelta regementerne öfvade klassen) ochlandtstormen. Till att infinna sig en dag om året på den för orten bestämda vapenuppvisningsplatsen vore då den enda pligt, som behöfde åläggas landtstormens och de fyra äldre beväringsklassernas manskap. Detta utgjorde en tillräcklig kontroll, det de äro i ordning, för att, i händelse af fara, mobiliseras, och vore nog för att repetera det nödvändigaste af de öfningar, hvilka de från barnskorna inhemtat, Förenades nu med dessa vapenuppvisningar målskjutningsräflingar samt prisbelöningar, dels för säkerhet i skjutning, dels åt gossarne och ynglingarne för skicklighet i kroppsöfningar; blefve de vidare ordnade efter vältänkta program och genom en religiös invigningsakt påtryckta högtidlighetens prägel; begagnade man ytterligare detta tillfälle, då ortens invånare vore samlade, till de nu i landsorterna icke ovanliga slöjdutställningarne, till hållande, der så passade, af de icke mindre vanliga profplöjningarne, till utdelning af de öfliga belöningarne för odlingsflit, för trogen tjenst o. s. v., så blefve dessa fester, likasom de olympiska spelen hos de gamle hellenerna, nationalfester i ordets vackraste betydelse och skulle gestalta sig till en den mäktigaste häfstång till folkandans förädling, till utveckling af mandom och sedlighet. Hvad man till vinnande af detta mål skulle uppoffra vore en arbetsdag om året. Vi underskatta icke betydelsen af en enda sådan dag i nationalekonomiskt hänseende, Men har man ännu beräknat, huru många dagar af året som förspillas af-allmogen till bevistande af andra mindre nyttiga, offentliga sammankomster, till hvilka den stora mängden drages, icke af ekonomiska skäl, utan just af det i alla folks natur liggande behofvet efter en större gemensamhet och samfälda nöjen? Detta outrotliga behof har man aldrig till mötesgått på det rätta stället, så att det blifvit, hvad det af skaparen är ämnadt att vara, en faktor till social förädling. Det har fördenskull: skaffat sig luft på egen hand och oftast så, att det verkat till social försämring. Derom bära auktionstillfällena och de onödiga marknadsbesöken på de flesta orter tillräckligt vittnesbörd. Har man vidare beräknat, huru många arbetsdagar som i medeltal åtgå för nationen till utgifterna för ett nationalförsvar, som icke uppfyller sitt ändamål? : Vore det då icke skäl att öka dessa dagar med en, för att vinna det afsedda ändamålet? Och vore ens uppoffringen af en arbets: dag för vårt mål nödvändig? Man bar en sång vid riksdagen föreslagit en minskning 2f årets högtidsdagar. Vi för vår del voro icke vänner af detta förslag; men vi anse det leremot utan fara, vare sig för kyrka eller illmän religiositet, att en af dessa högtidsdasar afkläddes sin specifika kyrkliga karakter, ör att blifva en nationalhögtidsdag af den peskaffenhet, vi ofvan antydt, och på hvilken len religiösa prägeln, långt ifrån att behöfva itplånas, tvärtom icke borde saknas, — (Forts. följer.)