Aftonbladet – 7 november 1859, sida 3

handlingen af denna fråga kasta några blickar tillbäka, att hysa några önskningar om hvad som kunnat vara. Vi böra betänka hvad som är, och vända blickarne mot framtiden. Beklagade detta begär att vilja upprifva gamla strider, och tyckte att vi hellre borde låta dessa begrafvas i glömskans djup, och öfverlemnadem åt historiens dom. Talaren visste, att nästan alla närvarande sjelfva åsett eller hört talas om de strider, som på detta rum utkämpats mellan grefve Anckarsvärd och grundläggaren till vår dynasti; kunde icke förneka någon af de båda kämparne sin beundran, men skulle önskat att om hr grefven nu ansett sig böra nämna det förflutna, så hade. det bort ske med glömskans och försoningens ord... Talaren ansåg att man bör tacka grefven, som bragt ämnet på tal, ehuru han för sin del önskat att saken blifvit. mera praktiskt utvecklad. Trodde egentliga grunden till afvogheten ligga uti de båda ländernas statsförfattningars olikhet. Men om man frågade norrmännen huruvida de skulle vilja uppoffrå sin konstitution för ett närmande till oss, trodde talaren att svaret skulle blifva nej — liksom han ansåg att ingen, åtminstone icke på detta rum, skulle vilja uppoffra vår författning för att åstadkomma ett närmande mellan de båda folken. Ansåg dessutom att man i dylika vigtiga ting icke bör gå tillväga med kitslighet och kälkborgerlighet, utan med manlighet och försigtighet ochdlå skola missljuden snart upplösas i harmoni de båda folken emellan... Der funnes en annan monarki, också sammansatt af flera folk och riken; men Magentas slätter och -Solferinos höjder vittna om följderna af det sätt, hvarpå föreringen der blifvit åvägabragt. Något sådant hoppades talaren aldrig skulle inträffa här, men för att undanrödja alla anledningar dertill,böra vi gå tillväga med grannlagenhet och icke brådstörta ett närmande, som bör vara tidens samt den ömsesidiga aktningens och tillgifvenhetens verk. : Hr v. Qvanten öfverensstämdemed grefve Anckarsvärd. i hans önskan, att de unionella angelägenheterna måtte bättre ordnas, men. ogillade det sätt, hvarpå grefven motiverat sitt förslag. Klagan öfver att Norge 1814 icke blef en svensk provins måste förefalla underlig i hr grefvens mun, då man alltid varit van att höra honom försvara sjelfstävdighetens och fribetens stora grundsatser. Talaren fann icke en sådan skilnad mellan individen och ett folk, att den rättighet att bestämma om sitt öde, som medges den förre, borde förnekas det sednare. Fann det naturligt, att norrmännen. begagnat sig af den inträffade brytningen i deras öde och ej velat låta sig bortbytas, utan deras eget hörande. Det förvånade talaren att höra grefve Anckarsvärd hålla så strängt på uppfyllandet af de öfverenskommelser med afseende på Norge, hvilka träffats i Kiel under auspicier af den heliga alliansens furstar, och. bland dem äfven densamme Alexander I, som nyss förut införlifvat Finland med Ryssland. Talaren förmodade att motionären väl ingenting skulle ha haft emot om Finland förmått, såsom Norge gjorde, begagna sig af brytningen för att beredå sig en sjelfständighet och gifva sig en fri författning sådan som Norges. Men i alla händelser är saken en gång afgjord, och det tjenar således till ingenting att derom tala: Det är ej heller riktigt storsinnadt, att ständigt förebrå Norge att det icke är en svensk provins, isynnerhet som detta alltid — och det med skäl — visat sig :såra norrmännen djupt. Det är allraminst ändamålsenligt i samma stund, då man räcker nt handen till en mera förtroendefull förening. Motionären har äfven klandrat den norska konstitutionens olikhet med den svenska. Men talaren höll före, att hvad än grefve Anckarsvärd må hafva förebrått norrmännen, och skäl till ganska många och rättvisa förebråelser saknas ej heller, norrmänneng sjelfständighet och deras konstitution borde han ej hafva rört vid; de äro norrmännens egendom, den Sverge numera hvarken kan eller vill rubba, och hvilken many, efter de högtidliga fördrag, som faktiskt bestå mellan Sverge och Norge, ej mera bör nämna utan en vänskapsfull aktning. Ansåg alltså grefve Anckarsvärd hafva begått ett politiskt fel, som ej borde lemnaås utan protest, emedan annars det mål, som motionen åsyftar och som säkert hvar och en önskar förverkligadt, snarare motverkas än befrämjas. Slutligen trodde talaren ej att slitningen mellan Sverge och Norge uppnått någon farabringande eller outhärdlig grad, om än flera vigtiga förhållanden -ovilkorligen i framtiden måste undergå utveckling, såvida unionen skall kunna bli en sann organism, som förmår verkliggöra den ärorika och betydelsefulla framtid, som redan hägrar för de skandinaviska folken. Grefve Anckarsvärd förklarade sig med fägnad hafva förnummit, att man så allmänt instämt i motionens syfte. Att motiveringen icke kunnat tillfredsställa alla vore en naturlig sak. En återblick på föreningens tillkomst hade han likväl ansett nödig för att erinra derom, att det var hos Sverge som Norge stod i skuld för sin fribet och sjelfständighet, och att det derföre vore så mycket mer förvånande att norrmännen, i stället att visa sig tacksamma derför, alltifrån början ådagalagt en afvog sinne stämning mot Sverge. Talaren beklagade att hans darrande hand ekat honom att göra anteckningar och att han derre såg sig urståndsatt att svara på alla de anmärkningar, som blifvit gjorda. Vil:e dock på det högsta protestera emot grefve Posses uttryck att motionären på detta rum stridt med stiftaren af vår dynasti, och vädjade i detta fall till alla närvarande, huru detta varit möjligt, då all diskussion uti konungens närvaro är af grundlagen förbjuden. Man hade påstått, att talaren haft en oriktig föreställning om sinnesstämningen i Norge emot Sverge. Han medgaf, att, på det afstånd från Norge der han befann sig, han ieke haft annan ledning för sitt omdöme än meningsyttringarne inom den norska pressen samt redogörelserna för storthingsförbandlingarne; men ansåg dock, att hvad som inom pressen och folkrepresentationen yttras och finnes vara den allmänt rådande stämningen ingalunda kan vara främmande för tänkesättet i landet. Talaren skulle visserligen hellre bafva sett att någon annan bragt saken å bane, men då så ej skett, hade han funnit sig dertill af sin pligtkänsla uppfordrad, ehuru det af honom begagnade sättet kanske icke var det bästa; detta vore dock ett individuelt fel, som icke bör inverka på någons opinion i hvad sjelfva saken angår. Det voreverkligen au på tiden för representationen att visa, det viicke äro känslolösa för knappnålsstygnen, ty förragsamheten sträckt utöfver en viss gräns, föder oupphörligen stegrade anspråk. Motionären hade trott att tidpunkten för frågans väckande nu vere inne, då ett regentombyte skett. Han hade icke begärt några inkräktningar på Norge, endast rättvisa åt Sverge. Ville, i fråga om riksaktens ofullkomlighet, endast påpeka det förhållandet att ett tronföljareval beror på den förseglade sedeln, och frågade om vi, om våra efterkommande ulle vara belåtna med att Norge skulle gifva Sverge nung. Tjugo år äro förflutna sedan rikets ständer ingingo med påminnelser om riksaktens revision i fråga om regeringens förande under konungens minderårighet, men någon förändring till följd deraf har riksakten innu icke undergått. En annan talare hade uppgifvit flera vigtiga fall, uti hvilka ändringar vore af nöden. Talaren såge med nöje att så skedde, ehuru han ej i motionen velat inlåta sig på dylika detaljer, Efter ett kort genmäle af grefve Posse på grefve Anckarsvärds sednaste yttrande blef motionen till ekonomiutskottet remitterad, hvarjemte ståndet biföll motionärens begäran, att densamma skulle medstånden kommuniceras. RR Bondeståndet. LÖRDAGENS AFTONPLENUM. Rosenberg från Skåne väckte motion om allmänna valrättens tillämpning vid prestval; Blekinges fyra representanter, Jöns Persson, Sven Haraldsson, Nils Re