Aftonbladet – 7 november 1859, sida 3

0.8. V., vore väl också af beskaffenhet, att Sverge på dem ingenting förlorat hvarken i anseende eller materiella fördelar. Motionären gifver för öfrigt icke otydligt tillkänna sitt missnöje med det sätt, hvarpå unionen åvägabragtes. Det vore visserligen vanskligt att inlåta sig på undersökning rörande detta ämne; men om man antager att Norge hade vid föreningen erhållit en underordnad plats, hvilka fördelar månne deraf skulle tillskyndats Sverge? Säkert är, att sådant icke skulle hafva minskat missnöjet i Norge med föreningen, och att yttringarne deraf inom den fria pressen icke skulle ha varit sällsyntare än nu. Historien vittnar tillräckligt om följderna deraf då en stat underlägges en annan genom svärdet. Till dessa erinringar hade. talaren funnit sig föranlåten för att visa, att föreningen kunde betraktas ur en annan synpunkt än motionären sett densamma; men han ville derföre icke bestrida att föreningsakten är behäftad med brister, och att dessa oöra afhjelpas, men på ett sätt som icke ger rättmätiga skäl till ökandet af den afvoghet, öfver hvilken man beklagar sig; och medgaf talaren derföre för sin del gerna att frågan måtte erhålla den behandling motionären föreslagit. Frih. Sprengtporten, J. W., fick derpå ordet. Han ville icke fördjupa sig i beträktelsen öfver den grannlaga frågan, men kunde icke som svensk underläta att skatta Norges nationalitet lika högt som sin egen, så snart densamma icke uppträdde med öfvermodiga anspråk, oförenliga med Sverges ära och intressen. Vi böra dock å ömse sidor ihågkomma att vi såsom förbundsstater hafva pligter emot civslisationen och det europeiska statsförbundet, hvilka icke för smäaktiga klagopunkter få förbises och-hvilka ej kunna uppfyllas: annorlunda än genom endrägt och broderlig samverkan. Nordens framtid hvilar på denna grund, och blott på den kunna folkens lycka, sjelfbestånd och ära byggas. Hoppades att den dag aldrig skall randas, då förhoppningarne om. föreningens bestånd gå om intet. Var ock förvissad att så ej skulle ske, ty den unionella byggnaden är sammanfogad med ett cement, som småsinnet fåfängt skall söka upplösa, nemligen den politiska nödvändigheten; hvilken företrädesvis i vår tid bjuder de mindre staterna att förena sina krafter, för att kunna inverka på verldshändelserna och motså tryckningen från de mäktigare. Talaren ansåg det våra vårt vigtigaste åtgörande att öfvertyga norska folket om att vårt syfte är godt, att hvad som strider mot Sverges fördel strider äfven mot Norges, och att vi dessutom med fullt förtroende skola låta tiden utverka det närmande mellan de båda. folken, som en dag skall rättfärdiga unionen. . Hr Stjernsvärd, G. M., hade med ett särdeles obehag sett sig nödsakad att begära ordet, för att förklara, det han ogillar motionen till både motiver och syfte. Hade förut alltid haft lyckan att kunna instämma med grefve Anckarsvärd, och hyste för honom Bil vördnad, aktning och tillgifvenhet, men måste med ledsnad förklara, att denna hans nu väckta motion icke alls står i samklang med de ideer, för hvilka han förut kämpat. Den ädle grefven hade framdragit förhållanden, som aldrig bort vidröras; han har yttrat, att ban älskar och aktar Norges fria författning, han har -velat gifva oss sjelfva en sådan efter mönster af den norska, och dock synes han vilja göra invändningar mot folkens obestridliga rätt att sjelfva bestämma öfver sina öden. Dagens händelser vittna, att det ejlåter sig göra att sammanföra folken såsom boskap och säga till dem, pekande på det eller det båset: der skall duw vara. Talaren öfvergick derpå till en kritik af flera utaf motionären framställda punkter samt hemställde, med afseende på yttrandet om norska folkets uppror,, hvad skilnad som förefanns mellan vestra armens uppresning 1809 och norska folkets uppror 1814. Må Carl Johan hafva haft sina fel, en förtjenst af honom var att han förenade de båda folken, utan att beröfva det mindre dess sjelfständighet, och han visste hvad han gjorde, då han i riksakten lät införa orden: det ett föreningsband lyckligen blifvit knutet mellan Skandinaviens tvenne folk, som, ej af vapnen, men af den fria öfvertygelsen tillvägabragt, endast bör och skall kvila på ett inbördes erkännande af folkens lagliga rättigheters. Talaren trodde, att en bättre förening aldrig hade kunnat åvägabringas, och att norska folkets utveckling -aldrig hade stigit så högt, om Norge med Sverge blifvit införlifvadt såsom en provins. Vår styrka är enfast anslutning till hvarandra, och individernas småaktighet är icke folkens, och dagbladen uttala icke nationens röst. Hr W. F. Dalman. Med tillförlitlighet torde man kunna våga det påeståendet, att tankarne inom svenska folket äro föga delade om de framstående bristerna i det nu gällande föreningsfördraget mellan Sverge och Norge; och hvarje svensk måste således uppriktigt hålla hr grefve Anckarsvärd räkning för det ban, oaktadt en varm vän af Norges fria institutioner, af det norrska folkets sannt nationella anda och karaktärsfasta kärlek till sin nyförvärfvade frihet, likväl af sid pligtkänsla såsom svensk funnit sig uppmanad att göra denna vigtiga fråga till föremål för svenska representationens och regeringens allvarliga behandling. Men detta erkändt, hade det likväl, i min tanka, varit dubbelt fruktbärande, om den i ämnet väckta motionen varit uppställd mindre såsom en kritisk återblick på det förflutna, än med en statsmans blick på framtiden. Frågan bör nemligen icke här gälla att tillvägabringa en agitationmot Norge och föreningen, än mindre att lemna rum för utgjutelser af en sårad känsla öfver norrmännens eller, ogentligare sagdt, vissa norska tidningars kälkborgerliga beteenden i diskussionen om svenska förhållanden, eller öfver den nästan barnsliga, småaktiga högfärd, hvartill den norka byråkratien gör sig skyldig vis å vis Sverge. Detta dörtjenar fast hellre att gisslas af löjet och satiren, in att blifva föremål för statsmannens betraktelser. Sverge har en alltför gammäl och ärorik historia, svenska folket har häfdat ett alltför stort och stadgadt anseende inom hela den civiliserade verlden för att kunna såras af dylika vanmäktiga försök att vilja vindicera ett företräde eller likhet i politisk betydenbet åt ett annat folk, hvars historia snart sagdt slutat med hedendomen, för att åter begynna först igenom föreningen med Sverge: Således, och ehuru klandervärdt och oklokt det än må hafva varit af unionskonungarne att gifva efter för de norska fordrvingarne äfven i så kallade etikettsfrågor, så att, de norska byråkraterna till behag, det till och med tillåtits dem att förändra konungens egen titel — en sak, som i fordna tider nå gon gång ansågs vara af den vigt, att den föranledde blodiga krig — är detta likväl numera icke hufvudsak. Hvad som i dessa hänseende är gjordt kan icke mera hjelpas, och oppositionen häremot kommer numera allt för sent: Hvad som deremot återstår att vinna är för begge respektive länderna af en omätligt större vigt; Der gäller det en verklig gemensamhet och likställighet. Sådana frågor äro t. ex. Lika bidrag till den gemensamma konungens och konungafamiljens hofhållning. Lika bidrag till den gemensamma fonden för skyddande af de resp. ländernas handel och sjöfart. Ett sådant ordnande af det gemensamma försvaret, att icke, såsom nu, nästan hela både det politiska och moraliska ansvaret jemte tungan häraf uteslutande må hvila på Sverge. Vidare: ett gemensamt tullsystem, Ett likartadt mynt. En i afseönde på handelsförhållandena de begge länderna emellan stiftad lag, som åt dem begge gifver enahanda fördelar, då deremot för närvarande Norge har nästan alla fördelarne på sin sida. En gemensam rätt till exekution af domar och utslag i de respektive länderna o. 8. Vv. Och slutligen en sådan förändring af riksakten, att denna icke, såsom nu, i vissa fall-står i strid med Cm ämaT mrndlarar. Achendact synas mare SvPITRae Od