Aftonbladet – 5 november 1859, sida 3

sig mera drucken vid sin första entrå än sedan han återkommit från punschdrickningen på Stallmästaregården, hvilket efter vårt förmenande bort vara tvärtom, dock med den -modifikationen att ingenting tyckes antyda ett så långt gånget rus som det.han återgifvit. Den gyllene målttan i deita fall är isynner ct at! rekommendera, men iakttages sällan, eller aldrig af våra skådespelare. Hr Gustafson. va! :n ganska bra sergeant, och de unga symamsellerna, med mamsell Stenman ispetsen, voro rätt pikanta. Teaterns andra och märkligaste nyhet, Maväster Bläckstadius, har åter upptagits efter ång hvila och visat sig hafva samma verkan på åskådarnes skrattmuskler som alltid. Den qvicka parodien på det moderna pensionsväsendet, satirerna öfver de giftaslystna damerna, och den ganåle magisterns burleska personlighet hafva icke förlorat sin apropos, och utförandet, om också icke så fulländadt som man kunnat önska, vardock vårdadt nog för att icke störa intrycket af det hela. Med kännedom af hr Hallbergs obestridliga förmåga att kunna gifva olika karakterer en skarpare utprägling, fann man med ledsnad att han här trampade i gamla hjulspår, i stället för: att. röra sig fritt och sjelfständigt. Att spela magister. Bläckstadius efter tradition blir alltid orätt och ofta vådligt, då man besinnar i huru hög grad den egna per sonligheten hos dess förste skapare ingick i det komiska uti hans uppenbarelse. Således, öppet sagdt, hr Hallberg är ingen Fredrik Deland, och hvarföre har han äflats att vilja vara det? Hvarföre bar han icke sökt gifva oss en ny magister Bläckstadius, stödd på egen grund och botten, i stället för denna otillfredsställande och baltande kopia efter et! oefterbärmligt original? — En detaljanmärkning måste vi också göra, nemligen mot det sätt, hvarpå br H. uppfattat och återgifver den scen 1 Humlegården, då han för fru Kastanje presenterar sig som den sökande enslingen.. Så som hr H. der talar, med en så pipande falsett, måste fru Kastanje ovilkorligen ana att hon är utsatt för någon drift, och det förefaller oss som borde magistern der söka förställa sin stämma så, att den läte mäanligare och bestämdare än annars, istället för att gnälla som en osmord grind på rostiga gångjern. Skulle hr H. likväl, Nlitande på det bifall som publiken skänkt honom, tro våra anmärkningar orättvisa, så vilja vi endast påminna borom om att rollen är af författaren alltför väl utrustad för atticke väcka bifall, då den någorlunda väl återgifves, och att detta icke för honom: varit något giltigt skäl att afstå från framstöllandet af en sjelfständig typ: — Fru Lundgren var rätt bra på sin plats som den äldre fru Kastanje, och skall troligen blifva det ännu mera då hon hinner öfvervinna den rädsla, som vid första representationen gjorde sig märkbar. Hos de öfriga medspelande röjdes aktningsvärda bemödanden för: samspelets vård, och torde dessa vid ett fortsatt gifvande af stycket, vinna imera framgång. Fru Hallberg, som den tyranniserade och giftaslystna pigan, var här vida bättre och bestämdare än i förpjesen, och de unga pensionsflickorna lofvade att med tiden blifva fulländade koketter. Stycket kommer säkert länge att bibehålla sig på repertoiren och dess upptagande visar att teaterns nuvarande styresman har säkrare blick ör publikens smak, än hvad förr varit fallet vid densamma. — Södra teatern lärer nu vara så till vida fulländad, att dess öpphande tros kunna försiggå nästkommande lördag, såvida nemligen gatorna dit upp då ännu blifvit praktikabla — hvilket dock icke är så alldeles att lita på. Emellertid är dess yttre mu färdigt, och dess af konstens gudinnor prydda fagad tager sig ståtligt ut. Måtte det inre komma att motsvara den!