Aftonbladet – 1 november 1859, sida 3

Tunder höstterminen 1858 utgjorde 506, och elevernas antal för vårterminen innevarande år uppgick till 573, af hvilka således, ännb den 23 i denna månad, icke voro återkomna flera än 465 för nu öppnade skolår; ehuru skoians nuvarande direktion hade, genom kungörelse af den 7 September detta år, uppmanat alla arbetare, som ämnade begagna undervisningen, att innan den 25 i samma månad låta inskrifva sig på det de måtte göra sig försäkrade om plats i skolan; och oaktadt att Stockholms handtverksförening, när detta icke syntes vilja hjelpa, senare besvärade sig med en srskilt uppmaning i tidningarne till arbetarne attbesöka skolan, som nu lofvade att gå baklänges. Att detta löfte redligen blifvit infriadt, skall jag längre fram visa. Jag har emellertid nu tillräckligt, såsom. jag tror, styrkt att uppgiften om det betydligt stigande totalantalet inskrifna elever var ingenting annat än en osanning. Redaktionens uppgift att under den nya skolstyrelsen . och genom dess förtjenst de qvinliga elevernas antal skulle hafva mer än fördubblats eller, såsom af den uppställda jemförelsetabellen skulle synas, uppgått från 45 till 100, är icke heller af bättre beskaffenhet. Ty redaktionen har vid denna räkning fördolt för allmänheten det förhållandet, att efter den uppgifna dagen, den 25 Oktober sistlidet år, för hvilken dag antalet angifves till 45, har under den nu afgångne föreståndarens ledning af skolan den qvinliga afdelningen elever derstädes förökat sig till 75, hvartill den uppgick under sistlidne vårtermin. Förhöjningen i detta afseende steg således icke till hvad redaktionen svekfullt uppgifvit, eller till öfver 100 procent, utan till endast 23 procent, hvilka synas antyda ingenting annat än ett fortgående, alltför talande bevis på det allmänna behofvet af teknisk bildning: ett behof, som är så stort, att det måste begagna den undervisning, som står att finna, äfven om hon har lyten. Det bör, hvad de qvinliga elevernas stigande antal beträffar, äfven anmärkas, att skolan för dessa elever är bott ett år gammal, och att hon kunde fordra någon längre tid för att göra sig känd. Det oaktadt uppgick denna stigning från vårterminen 1858 till höstterminen samma år — också under den afgångne föreståndarens ledning af skölan — från 20 till 53; alltså då till öfver 100 procent, i stället att den nu ej bunnit till mera än 25 procent. Dessa stigningar, högre eller lägre, i elevernas antal kunna emellertid, af skäl som nyss blifvit nämnda, ingenting bevisa om skolans duglighet, så länge ingen annan står vid hennes sida. Men att nändamålsenligheten af den förändrade undervisningsplanen, icke kunnat hinna, äfven om förändringen varit till skolans fördel, att ännu visa sig, det har Aftonbladet med klara skäl ådagalagt, och det kan ett litet barn begripa, således äfven innan det bunnit till en ålder af 215 år, såsom Postoch Inrikes Tidningar. Det andra af redaktionens försök, nemligen det att-göra för allmänheten troligt att, såsom det hette, skolan genom de väsentliga organisationsförändringar, som blifvit vidtagna, nu mer än någonsin närmar sig till uppfyllandet af sitt ursprungliga syfte såsom läroanstalt för arbetaren och den husslöjdande qvinnan, är i alla afseenden det egentligt farliga för skolans framtid, i händelse redaktionen skulle lyckas att blifva trodd på sina ord, ty denna sats är fiendtlig emot arbetarens upplysning och emot hans sjelfbestånd. Jag har vid det mig anförtrodda ordnandet af svenska slöjdföreningens skola sökt att i främsta rummet göra henne till en konstskola för arbetaren, på det att han måtte af konsten få inbemta all den urskilning, all den färdighet och all den skapande förmåga, som det kan vara för skolan möjligt att gifva eller förbereda. I andra rummet skulle skolan ordna och utbilda arbetarens förstånd samt, så långt hon förmådde, meddela honom de kunskaper han såsom menniska och yrkesman behöfver. Dessa båda syften äro bokstafligen enliga med det, som svenska slöjdföreningens stadgar förordnä, då de i 2 S säga: föreningen skall, i mån af sina tillgångar, bemöda sig att åt arbetarne inom de slöjdidkande klasserna bereda en bättre bildning till sedlighet, förstånd och .konstfärdighet samti sådant afseende jemväl inrätta eller understödja härtill lämpliga läroanstalter. Huru nära båda dessa uppgifter i närvarande tid gälla slöjdernas uppkomst och arbetarens. bestånd, derom talade allt omkting mig : på verldsexpositionen i London år 1851. och derom sökte jag att, efter återkomsten till fäderneslandet, göra en framställning i ett föredrag, hållet å lilla börssalen den 18 April 1854, vid sammanträde af personer inom och. utom riksstånden, för öfverläggning i några den allmänna skolfrågans vigtigare delar: en liten afhandling, som jag sedan från trycket utgifvit, och till hvilken jag torde få hänvisa. Att jag särskilt hvad fordringarne 2 konst beträffar, icke var stadd på orätt väg med min uppfattning af frågan, det bevisa de ofantliga ansträngningar, som man gjort i England, i främsta rummet; men också öfverallt i andra l. industriella och civiliserade länder utom oss, för att så mycket som möjligt göra verkstadens handarbetare till konstnär. I ÄAmtlicher Bericht äber die Industrie-Ausstellwig aller Völker zu London im Jahre 1851, von der Berickterstattungs-Kommission der Deutschen Zollvereins-Regierungen har den för XXX:de klassen, Arbeten i skön konst-, varande referenten, professer Waagen i Berlin, sjelf konstnär, yttrat sig om denna fråga med följande ord: Ehuru den utställning från alla folk, hvilken uti kristallpalatset i London egt rum; egentligen öch hufvudsakligen var egnad åt industrien, från råämnenha till de sinnrikaste alster af maskiner af den mest olika beskaffenhet och det konstigaste handarbete, har den kongl. engelska komniissiohen det oaktadt icke Rye Seg ÄR a dl fare I RJ ln nen